Ingen har väl missat att det pågår olympiska spel i Rio de Janeiro den här sommaren.

Försvinnande få har även missat det interaktiva spelet Pokémon GO som lamslagit planeten och tvingat ut håglösa soffpotatisar på gatorna med något fruktansvärt yrvaket i blicken. 

 

Det märkliga är att en brittisk popgrupp byggd på lika delar klibbigt hårsprej som figursydda kavajer i vitt, förutspådde alltihop redan för 34 år sedan.

 

Det kan tyckas konstigt men faktum är att Simon LeBon och hans deodorantbeströdda kumpaner i bandet Duran Duran var före sin tid 1982, en utsaga som då nog skulle kännas udda eftersom bandets image vid denna tidpunkt varken baserade sig på nostalgi eller futurism. Duran Duran var "här och nu" 1982. 

 

Utan att veta om det själva, lyckades de alltså beskriva två av 2016 års starkaste kulturella fenomen; OS i Rio och ett japanskt spel för nördar, redan under det tidiga 80-talet.

 

Vad anför jag då som bevis för denna tes? Ja, frågan är väl snarare var någonstans man ska börja, bevisen är nämligen flera och mycket graverande.

 

Det mest uppenbara är kanske att bandet släpper en singel som heter Rio. Det kan knappast vara en slump.

Att sedan videon till denna låt kryllar av 2016-referenser måste förklaras med något annat och mycket djupare. Jag har hittills inte lyckats luska ut vad men ge mig låtens längd på 5.04 så kanske jag kan klura ut ett svar.

 

Om vi för en stund går igenom videons olika beståndsdelar klarnar bilden:

 

I introt till låten ser vi detta:

Visst minns du....

 

Honkönade hästar och kvinnliga nötkreatur i Tyskland kan gå samman i en ohelig allians. En så kallad sto-ko-alition.

 

 

Ofta när jag ska skriva som blir det söm. Antingen har jag laddat ner nån slags värmländsk version av twitter, el är mina fingrar för feta.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har den senaste tiden stött på vad man skulle kunna kalla ett dilemma. 

Nämligen det här med bloggen. 

 

I samband med releasen av den humoristiska, lokalhistoriska boken Ursäkta var är kriget? (köp den, den är riktigt bra!) om de 100 roligaste ögonblicken i Karlskronas historia presenteras jag (en av tre författare) som "bloggare". 

Detta påstående är väl i sig inte direkt felaktigt men det känns ändå lite som att det skaver med tanke på att jag knappt bloggar nånting alls numera. 

Lite som att kalla Håkan "Carla" Carlqvist för motocrossförare när alla vet att det var flera år sedan han satt på en hoj. 

 

Orsakerna till att det blivit glesare bland inläggen är flera. Den bitighet jag tidigare la ut på denna sajt har i mångt och mycket hittat andra platser att gro på. Inte minst Twitter där jag är mycket aktiv (och i mina bästa stunder, ganska underhållande. Källa: @Nonsensakuten). 

 

Jag pratade om detta fenomen i P4 Blekinge häromveckan, detta att den gamla (anorna kan sträcka sig så långt tillbaka som 2005, i mitt fall 2007) bloggen kommit i skymundan.

Jag ser tecken till detta dagligen. Folk som förut bloggade järnet (som vi säger i branschen) publicerar sig numera alltmer sällan.

Uppdateringarna blir korta och ofta ganska tråkiga. Det informativa tar plats på bekostnad av det kreativa och underhållande.

Jag kan enbart förklara denna utveckling med en viss mättnad hos bloggskrivarna, kanske också en kreativ kris då folk som skriver blogg ofta också publicerar sig i andra sociala medier och tömmer ut sitt förrråd av oneliners och uppslag där.

Självklart spelar tiden också in. Man har inte längre tid att likt en Major Tom ropa rakt ut i rymden. 

 

Detta är en i grunden trist utveckling. Då den stora bloggexplosionen nådde Sverige 2006-2007 var det härligt att se så många innehållsskapare. I den oändliga oceanen av modebloggare och skvallerditon fanns det också tack o lov några fantastiska guldkorn till skribenter, människor med en helt egen stilistik som använde bloggen till att utveckla sitt eget språk, hitta på nya ord, slipa på formuleringarna och låta fantasin löpa fullständigt amok. 

Det är denna tendens jag kan sakna i dagens bloggosfär. 

Denna lekfullhet, detta bollande med ord och bokstäver. 

 

Jag tror på intet sätt att bloggen kommer att dö (varken denna eller bloggen som fenomen) men möjligen genomgår den för tillfället en förvandling, sättet att publicera sig antar nya former men friheten som en blogg ger (jag kan skriva hur långa texter jag vill om precis vad som helst) är ständigt en garant för ett livskraftigt sätt att delge omvärlden sin röst och sina åsikter.

Och detta även i framtiden. 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad är väl superkroppen mot det här?

 

 

Spana in SUPERKOPPEN! 

Om Sean Banan skall ha någon slags credd här i världen är det möjligen för att han lyckats göra låtskrivandet demokratiskt. 

 

Vem som helst kan skriva en hitlåt. Testa själv. 

Så här brukar jag fulrappa i köket så att min åttaåriga dotter kiknar av skratt.

 

Jag säger inte att det är bättre än Sean Banan.

Men jag säger heller inte att det är sämre. 

Redo?

Då kör vI:

 

 

HELA JÄVLA STADA

SKALL DANSA EN LAMBADA 

VI SLÅR PÅ EN PINJATA 

EN RIKTIG KARNEVALA 

FRAM MED LÖK 

FRAM MED SILL 

AJ NU SVIDER MIN PUPILL

BURKEN GÅR I KRASA 

ARG SOM HAN, MUFASA

TITTA DÄR 

SKALLEPER

ÄR HAN UNG?

NEJ, PENSIONÄR 

HAN GÅR MED SIN ROLLATOR 

LÅNGT NER TILL EN EKVATOR 

FÖR ATT KÖPA AFTONBLAD 

SE BANAN, NU BLEV JAG GLAD 

SKAKAR PÅ MIN RUMPA 

FRAM ,MED LITE SKUMPA

OJ, VAD SA DU, OLA?

SKALL VI VARA COOLA

INGET BUBBEL DET BLIR TRUBBEL 

SLUTAR NOG MED KISSEPROV! 

 

 

 

 

Jag har alltid fascinerats av det fula och folkhemska i landskapsbilden.

Byggnader och platser där tiden stått still. Jag har dessutom alltid gillat snabbmatsställen; ju sunkigare, desto bättre.

Riktigt fina gamla syltor och landsvägshak. Fallfärdiga ruckel med dekaler som sitter kvar från 1980 och sådär. Trasiga flipperspel, lite intorkad läsk på golvet och en reklamaffisch för Merry, allra helst.

 

 

Det är på sådana ställen man ser människor som redan gett upp. Som låtit hoppet fara ut i samma takt som de enorma mängderna transfett sugits in i människokroppen.

Helst skall det vara regnigt, grått, småruggigt med lite vind som rycker med sig trädgrenarna runt korvmojen.

Är gatuköket litet, trångt, inrökt och byggt i korrugerad plåt som håller på att rosta sönder, är det en bonus.

 

På Facebook har jag nu tillsammans med min kollega Sex Noll Två startat sidan Sunkiga hak i Sverige.

Tanken är att vem som helst kan ta en bild (helst med instagramfiltret earlybird) och lägga upp på sidan.

På två dagar har vi redan nått nästan 100 gillare.

 

Gå in du också och hylla din favoritpizzeria, din allra fulaste kinakrog eller ditt sunkigaste favoritgatukök.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...har jag lagt min tejp...

Vintern har slagit till på allvar.

 

Dess frostiga näve håller oss i ett benhårt grepp. Snöflingor vassa som uppsprättade konservburkslock gräver sig in i våra kinder, vätan tränger genom våra kläder, sikten är minimal, kylan däremot total. 

Den nordliga vinden gör vad den kan för att förstärka vår känsla av utsatthet och vanmakt. 

Alla verkar ha plockat fram korrekta kläder utifrån omständigheterna.

Alla, utom jag. 

 

Jag hittar inte mina vinterskor utan traskar fram i ett par gympaskorsliknande fotbeklädnader som mest av allt är skapade för att parera skogens alla löv.

Mina pjuck vet inget om snön, skorna är inte intresserade av vinter. 

 

Hade Trafikmagasinets gamle motornestor Christer Glenning levt och orkat engagera sig i ämnet hade han utan vidare omsvep dömt ut mina skor.

 

 

Han hade konstaterat att de "lovade mycket men faktiskt lämnar en del övrigt att önska. Till att börja med borde prestandan generellt höjas vad gäller väggreppet. De här skorna erbjuder ett direkt trafikfarligt grepp, sulornas beskaffenhet gör att motstånd och friktion helt uteblir då de sedvanliga räfflorna här har ersatts av en nästan helt blank yta som är rena dödsdansen ute på vägar och trottoarer. Modellen verkar helt inriktad på design och komfort, man kan i bästa fall få in en hel fyrtiofemma utan att det klämmer eller sitter åt och det är bra. På samma sätt hittar vi en del lull-lull i form av avtagbara skosnören (det finns en iögonfallande extrautrustning för den ägare som känner att 40-årskrisen nalkas och detta i form av neonfärgade skosnören, men detta är som sagt inte standard). 

Själva karossen är knappast vattenbeständig utan släpper genom fukt och väta och detta skapar irritation och förargelse. Sammantaget kan man säga att den här skon mer är lämpad för kravlös cruising sommartid än terrängkörning vid besvärligt väglag. Som vintersko är den därför direkt undermålig."

 

Som synes får mina skor sämre betyg än det som Glenning delade ut till Tomtens släde, när det begav sig. 

 

 

Det här kan mycket väl vara världens kortaste blogginlägg.

Nej, jag blev aldrig framröstad som Blekinges bästa twittrare 2012.

Måste ändå säga att det har varit en väldigt stor och fin ära att få ha varit med i final. 

Det känns som ett erkännande för allt det banala dravel jag dagligen och stundligen mångfaldigar till mina drygt 500 följare på twitter. 

 

Det har åter blivit dags för ett litet uppsamlingsheat. Detta är något av det jag twittrat ut den senaste tiden:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter lite mer än ett år på Twitter har mitt konto @Nonsensakuten nu hamnat i ett riktigt gott sällskap. 

P4 Blekinge har valt ut mig som finalist i den stora tävlingen Blekinges bästa twittrare 2012. 

Tillsammans med fem andra lokala twittrare slåss jag nu om titeln, era röster och i förlängningen en guldmålad  fågel med hatt, stående på en liten sten. 

 

Efter en veckas bloggtystnad undrar du kanske om jag helt tappat stinget (alternativt kolat vippen) eller enbart skaffat en iPad som jag sitter och leker med dagarna i ända.

 

Svaret är nekande på samtliga frågeställningar.

Nog har jag skrivit - i snitt har jag sprutat ur mig två sköna texter om dagen - men det är inget som allmänheten får ta del av i dagsläget.

När tiden väl är mogen (senare delen av 2013) lovar jag att berätta allt.

 

Tills dess får du känna dig nöjd och tillfreds med nyheten att jag lever, att det är fredag och att jag ämnar inviga denna dag med en kopp kaffe och 100 g schweizernöt från Marabou.