På stranden i helgen fick min son en glasstrut. Genast gjorde han en klockren imitation av Frihetsgudinnan. 

Det är ljummet när jag cyklar hemåt och jag tänker på den där vattendelaren; skarven mellan juli och augusti och på alla dem som anser att sommaren nu är slut. Man skymtar ett vemod i deras ansikten. 

Personligen har jag alltid ansett att augusti är den bästa sommarmånaden. Likt en pomaderad grosshandlare sitter augusti där mogen och världsvan på verandan, redo att svepa ännu en ljummen fulgrogg. 

Jämfört med augusti är exempelvis juni bara en äppelpallande snorunge i kortbyxor.

Augusti behöver inte lära sig något. Augusti kan det mesta redan från början. 

 

Det är, som Doktorn i Klas Östergrens bok Handelsmän och partisaner, uttycker det: när sommaren är som bäst.  Jag litar på honom. Han är en sanningssägare, kanske för att han - i likhet med mig - helt saknar erfarenhet av praktiskt arbete och vi är ju den typen av människor som alltid har rätt, i alla fall i teorin. 

Enligt Östergren är Doktorns händer så finlemmade eftersom hans sporadiska möten med verktyg endast inskränker sig hanterandet av korkskruvar och skohorn. 

 

Jag cyklar vidare och passerar hus med öppna fönster. 

Det är i den mörka men samtidigt ljusa sommarnatten som ensamma män sitter hålögda framför dumburken och text-tv:ns gula text mot svart botten är det enda som egentligen skvallrar om att det pågår någon typ av liv. Genom fönstret bjuder folk in oss i sommarnatten som om de vill ropa: titta på oss, så här tråkigt har vi det. 

Detta skulle de dock aldrig erkänna, nej; det öppna fönstret är mest en slags alibi för värmen, den som kallas medelhavsaktig fast den egentligen är ganska sval. 

 

Men vi vill ju så gärna låtsas. Vi vill vara så där medelhavsmässigt avslappnade och coola. Vi vill spela hög musik genom ett öppet fönster, ta ett glas vin på fösterkarmen och stanna uppe natten lång för att vi kan, skrika och gräla som i en fransk film. Sorgligt nog slutar det ändå oftast med en steril text-tv och ett öppet fönster ut mot natten, ut mot universum...när sommaren är som bäst. 

 

 

Det kommer att bli ett litet sommaruppehåll på bloggen de kommande dagarna då jag ämnar resa västerut. 

Nej. Det är inte Kalifornien som åsyftas utan Skåne och Helsingborg bl.a. 

Därav den märkliga rubriken som alltså skall transkiberas som Sundets pärla; det praktfulla smeknamn som Helsingborg med rätta har fått.

Kanske blir det även en tur till Danmark, det är ju så lätt hänt....

 

 

Ha det!

Svårt att föreställa sig något somrigare än att sitta i skuggan och lyssna på P1 via sin mobiltelefon.

 

Från vattnet blåser det en stilla bris, solen står högt på himlen som sig bör då klockan just slagit 13.00.

Medan man ser hur det blänkande vattnet skummar sig runt benen på de tappra badare som utan vidare baktankar springer ut i havet, klingar tonerna av signaturen till programmet Sommar ut från mobilen. 

 

Då jag inte orkar bry mig om såna fjomsiga grejor som hörsnäckor (eller vad det kallas nu för tiden, det som förr hette freestylelurar) får de omkringvarande ta del av det helyllesvenska "Sommar, sommar, sommar"...

Möjligtvis inkräktar detta på deras integritet, eventuellt störs de av de glada dragspelstonerna. Må så vara. 

För mig är det ett starkt minne från barndomen. Radio, badstrand, sol. 

I den ordningen. 

 

När signaturen ebbat ut, stänger jag av. Dagens sommarvärdar intresserar mig inte. Det är signaturen jag vill åt. Radions Underhållningsorkester från 1959. 

Sakta reser jag mig igen (inte helt olikt Thorsten Flinck) och vandrar bort från strandens blåst, in i skogen, till den stillastående hettan. Sätter mig ner och läser en bok (just nu Tony & Susan av Austin Wright). 

Efter ett tag vandrar jag vidare och det är då jag förbannar mig själv för att jag inte mer efterliknade Flinck, att jag inte tänkte på att vandra barfota. 

Mina fula kängliknande vandringssandaler som jag egentligen inte använt sedan 2002, åsamkar mig nämligen skoskav (men bara på högerfoten, märkligt nog). Detta uppstod i maj, blev ett sår som nu läkt. Trots detta är huden så öm att smärtan ofta återkommer. Detta är min motsvarighet till Ingmar Bergmans mage; det tycks aldrig bli riktigt bra. 

Ett alternativ är ju då att gå barfota. 

Ett annat är att skaffa nya skor. 

Ett tredje är att såga av sig foten. 

 

Vilket hade Bergman valt?