Aldrig mer trettiosju. 

Det är inget löfte, det är ett sorgligt faktum. 

Trettiosju, trettiosju...vart har du tagit vägen nu? 

 

 

Jag som precis hade börjat vänja mig vid trettiosju..denna siffra som fortfarande på nåt sätt utstrålar framtidstro och spänst. 

Nu tvingas jag vänja mig vid det här nya, okända 38. 

Känns barockt. 

Frågan är väl om 38 ens är en ålder. 

38 är för mig mest feber. 

 

 

Inte är det väl en slump att man ser konturerna av en toalettstol där mellan F:et och T:et i Aftonbladets logotyp? 

 

Jag och min bloggkollega Jonas på bloggen Sex Noll Två tar nu nya tag i den svenska bloggosfären.

Stärkta av framgångarna med Rubbade rubriker (som du självklart besöker dagligen) kickar vi nu igång ännu en gemensam humorblogg kallad Makalösa memes. 

 

Vad är då ett meme?, frågar sig den normalt så analoge läsaren av Nonsensakuten. 

Jo, ett meme är enligt våra efterforskningar (som mestadels inskränkt sig till att söka på ordet på Wikipedia) en slags term för kulturella återspeglingar av samtiden som med modern teknik färdas extra hastigt genom diverse sociala medier, dvs de delas och blir "virala". Viral är alltså inte (som man kan tro) i detta fall termen för någon slags könssjukdom eller så, utan mer ett sätt att beskriva hur snabbt saker delar sig på nätet. 

Ett typiskt meme har en tydlig bild och en förklarande, likaledes tydlig text. 

Som så här: 

 

Det här är väl en ganska bra bild över exakt hur misslyckad Mitt Romneys presidentvalskampanj är. 

Den lokala avdelningen i Missouri...kvinnor som stödjer Mitt...

 

 

Kronprinsessan Victoria: -Undrar vad Estelle håller på med just nu?

 

Prins Daniel: -Bara lugn..hon ligger nog i sitt babygym som de där små indiska barnen har tillverkat.

 

Prinsessan Madeleine: - VAAA??? Hur vågar hon komma in med en sladdrig handväska som bara kostar 7 000? Hur klarar man ens av att leva om man köper så billiga väskor?

Jodå, det är sant. 

FilmNet återuppstår. Fast den här gången handlar det inte främst om Bruce Willis-action och 80-talsporr. 

 

Det är Bonniers (med ägarintressen i bl.a TV4 och C More; fd Canal +) som nu lanserar en helt ny tjänst för så kallad tv on demand; nedladdningsbar tv och film. 

 

 

Annars är nog namnet FilmNet fortfarande synonymt med den populära filmkanalen som distribuerades till många hyresfastigheter via kabel-tv på 80-talet; för många symboliserande mångfalden, valfriheten och den urbana livsstilen. 

Samt en del porr mitt i natten. 

 

Det var med FilmNet och den Stenbecksägda TV1000 som många av 80-talets både sociala och moralistiska barriärer revs. De som ville kunde enkelt prenumerera på kanalerna för en ganska saftig summa varje månad men slapp å andra sidan masa sig ner till den lokala videouthyraren för att få sin nödvändiga fix av Hollywoodglamour, var det tänkt.

För det var ju - om jag minns reklamen som gick i de fria reklamkanalerna rätt - alltid toppfilmer som rullade i TV1000. Varje månad nya storfilmer. Som Hjärtlösa typer med Danny DeVito och Släng morsan av tåget med Danny DeVito eller varför inte Twins med Danny DeVito. 

Döden klär henne och Young Guns var också filmer som verkade rulla nästan alltid i de där filmkanalernas tablåer. 

Och så då den okodade porren efter midnatt. 

 

 

Den verkliga trevnaden vid denna tid infann sig ungefär två gånger per år, då någon av de båda filmkanalsoperatörerna bestämt sig för att sända fritt i det allmänna kabel-tv-utbudet; en vänlig gest från kanaldistributörernas sida och i förlängningen ett sätt att locka in nya, av amerikanska dussinfilmer hungrande, kunder. Denna gratisvisning en hel helg föranleddes av annonser och information från de kabel-tv-ansvariga. "Missa inte nu till helgen. TV1000 gratis från fredag kl. 8 till söndag klockan 24".

Detta emotseddes av de hyresgäster som inte prenumererade på kanalerna med stor förväntan, ungefär som om någon i förhand sagt att de skulle dela ut gratis whisky till alkoholister.  

Så kom då helgen och alla köpte tv-tidningar i god tid och ringade in i tablån vad som inte fick missas av TV1000s och FilmNets digra smörgåsbord av underhållning och förströelse. Det fanns ju så mycket att välja mellan. Barnfilm, komedi, drama, vilda västern, action, ibland t.o.m konstfilm från Bukarest. 

Och så då en rejäl mängd porr nattetid. 

 

 

Jag och min familj tillhörde aldrig de hyresgäster i vårt bostadsområde som abonnerade på någon filmkanal. 

Å andra sidan hade jag i mitt rum en gammal, gisten tv-apparat från tidigt 1970-tal vars kanaler ställdes in med små, små rattar bakom en lucka. 

Om man var varsam med handen och rattade försiktigt kunde man få bort exempelvis TV3 ur bilden. En bild som sedan snabbt blev allt suddigare och suddigare. Till slut var det myrornas krig (för yngre läsare: detta var ett fenomen som förr uppstod i den analoga tv:n då mottagarsignalen var svag, man kan uttrycka det som att mellan varje kanal fanns det ett utrymme av ingenting som var svart och vitt och flimrande; det såg ut som svarta små hoppande prickar på en vit botten; därav namnet myrornas krig..)

 

Nåväl - om man rattade lite till...försiktigt...långsamt...med stadig hand..som en hjärnkirurg, nästan...så kom man snart till en slags signal som var TV1000 eller FilmNet. Men den var inte alls skarp. Den var fortfarande svartvit och utan ljud. Konstiga mönster formade sig över skärmen som atmosfäriska störningar, det gnistrade och blänkte och gick knappt att urskilja vad som pågick. Om man ställde sig på avstånd blev det lättare. 

Då kunde man se vad som visades på skärmen. Man såg helt gratis, helt fritt och nästan lite förbjudet om det var någon polisthriller eller kanske någon komedi med Goldie Hawn.

Om de inte sköt med pistoler och krockade bilar eller om kvinnan som liknade Goldie Hawn helt saknade kläder så var det nog ingen polisfilm eller komedi.

Mycket talade i såna fall för att det helt enkelt rörde sig om lite midnattsporr.  

 

 

 

 

 

 

Hemma hos en kompis i helgen fick jag syn på denna fantastiska målning som bland annat använder sig av båtlack för att framhäva en av 80-talets allra största mediekändisar.

 

Mannen var 42 år då förlagan till denna målning förevigades.

Nu är han död.

Konsten, däremot, lever för evigt.

 

Nu har Nonsensakuten lanserat den mest initerade bloggen om presidentämbetet, lagom till det amerikanska valet i höst. 

En oumbärlig guide om de män (och ett fåtal kvinnor) som innehaft titeln president (och nu snackar vi inte inom Rotary eller så). 

 

Vad är det egentligen för presidenter som funnits i historien? Presidentbloggen ger dig en liten fingervisning. 

 

Nu kommer sanningen att avslöjas på den helt nya bloggen Rubbade rubriker. 

Detta är säkert något som funnits en längre tid. Möjligen visar denna upptäckt blott hur länge sedan det var jag befann mig i en bokhandel; jag som köper nästan all min litteratur på stormarknadskedjor av mer eller mindre dubiös natur. 

 

Detta kan mycket väl vara framtiden för pocketboken. Eller så är det en trend där designen vunnit över användbarheten vid själva framtagandet av produkten. 

Jag vet inte vad den kallas, men så här ser den ut: 

 

 

Det är alltså en roman inpressad i en slags liten pocket som läses lodrätt eller hur man skall uttrycka det. 

Denna bok är inte större än ett DV-band (eller ett DAT-band om någon nu minns denna 90-talsprodukt) och själva sidorna är tunna och fladdriga som i en psalmbok. 

Man bläddrar som synes sidorna uppifrån och ner istället för som vanligt, från höger till vänster. 

 

Frågan är nu om detta kan vara något för framtiden eller om det bara är ett sorgligt effektsökeri som vi om några år kommer att titta tillbaka på med samma charmiga känsla av pinsamhet som vi idag minns bakmaskinen... 

Sätt en något större mustasch på The Cat In The Hat och du har den benådade journalisten Johan Persson!

 

I helgen hade SVT premiär för sin nya underhållning Intresseklubben. Ett program som en del omdömeslösa tittare säkert avfärdar som ännu ett i raden av trötta panelhumorsatsningar; en slags blandning av Snacka om nyheter och Parlamentet. 

 

Vi andra känner ju till att detta är den svenska versionen av den kritikerhyllade BBC-produktionen QI. Programmet har ett ädelt syfte helt i linje med den ursprungliga (och idag så ofta åsidosatta) tanken med public service, nämligen att förkovra men samtidigt underhålla tittarna. 

 

 

Programledaren Johan Wester (den förmodat spränglärde lundensaren), som faktiskt i vissa vinklar är lite lik originalprogrammets ledare Stephen Fry, lotsar sin panel genom ett antal diskussioner i ett speciellt ämne. 

Wester ställer frågor som till synes har ganska uppenbara svar. Kruxet är att den enkla lösningen ofta är en så kallad faktoid; ett förmodat svar som lagrats i det allmänna medvetandet och blivit till nån slags sanning, trots att det egentligen rör sig om ett missförstånd eller en förvanskning av det korrekta svaret. 

Skulle panelmedlemmarna svara det uppenbara blinkar hela väggen bakom dem till tonerna av ett slags brandlarm, detta är med andra ord en ganska lönlös strategi. 

 

Samtidigt är det när detta sker, det roliga börjar. Nu blir det nämligen paneldeltagarnas uppgift att gissa sig fram till det lite mer okända, men alldeles korrekta svaret. 

Första avsnittet lovar gott, panelen har en skön jargong (med de subversiva Johan Glans och Anders Jansson ute på kanten) medan de något mer återhållsamma Babben Larsson och KG Hammar flankerar Wester. 

Man skulle kunna beskriva det som en blandning av Fråga Lund och det studentikosa underhållningsprogrammet Dominans, vilket är ett ganska gott betyg. Wester var för övrigt med redan på den tiden. 

Som panel-tv är det helt klart sevärt och betydligt mer givande än andra program inom samma genre, exempelvis det ganska löjliga panelprogrammet Babbel från 80-talet, om någon minns...

. 

 

Twitter är stundtals ganska kul. 

Eller kanske borde jag skriva kulglass.

Det var nämligen detta uppvisande i studentikost ordbajseri som mot all logik snabbt spreds via min twitter i veckan. Över 100 personer fann denna glassiga tweet så underhållande att de ville dela med sig av den.

Som tidigare sagts på denna blogg; twitter trotsar all logik men tack ändå..det var snällt gjort. 

 

 

Fyra Runar och en Carola

spelar äkta med falsk mimik

Fyra Runar och en Carola

doft av tok-kristen symbolik

Vill du leva och vill du sjunga

knäppt predika och tala tunga

Fyra Runar och en Carola

drivs av falskhetens mekanik 

 

 

Nu har nedräkningen börjat, nu har topplistan kört igång. 

Far up, far more, far out! Tripple the excitement....eller vad det nu skulle ha stått på en Bondfilmsaffisch. 

I alla fall...gör gärna ett besök i min 007-blogg där man just nu kan läsa om den film som hamnat på listans sjundeplats. 

 

Denna bild har nödvändigtvis ingenting med inlägget att göra. 

Alternativ rubrik: GRUSTAGE?

Den här gigantiska skulpturen (helt i sand) har en demokrat skapat för att hylla president Obama. Hur man nu vill koppla ihop en president med en grushög, det är ju knappast signaler om att stå bergfast när det blåser som skickas ut.

Det enda jag tänker är dock; är de helt säkra på att det där verkligen är Barack Obama?

 

Jag tycker mer att det liknar Tage Danielsson. Sannolikheten för detta är i alla fall lika stor som sandolikheten.

Tidskriften FLM, enligt egen utsago "filmtidskriften för dig som kräver lite mer", utkom i slutet av augusti med en topplista över Historiens bästa svenska filmer; filmer gjorda av svenskar för en svensk publik, huvudsakligen på det svenska språket.

Såna filmer som väldigt få går och tittar på med andra ord, om det inte är Rolf Börjlind som skrivit manus.  

 

Tjugofem titlar hade tagits fram och rangordningen gjordes av erkänt habila filmvetarproffs och rakryggade recensionsrävar.

Överst på listan över den absolut bästa svenska filmen genom alla tider, är en film som egentligen aldrig gjort så mycket väsen av sig; mestadels beroende på det faktum att det är en stumfilm. 

Jo, du läste rätt - den absolut bästa filmen sedan 1800-talets senare hälft, är alltså (enligt FLM) Victor Sjöströms Körkarlen från 1921.

Man häpnar. 

Nog för att det är en både vacker och säkert (utifrån denna tids tekniska förmåga) väldigt nyskapande film men den är ju för jäkla seg. Att kalla detta för den svenska filmhistoriens bästa film är ett hån mot alla de efterkommande filmarbetare som med livfulla manus, riktiga skådespelarinsatser (till skillnad från att gapa stort och plira med ögonen som stumfilmsaktörerna höll på med) och vackert filmade bilder berikat den svenska filmen. 

Stora regissörer som Bo Widerberg, Ingmar Bergman och Roy Andersson för att bara nämna ett fåtal. På senare tid har också många kvinnliga regissörer klivit fram - exempelvis Ella Lemhagen och Maria Blom; först på artonde plats på listan hittar vi en kvinnlig regissör; nämligen Mai Zetterling. 

 

Personligen skulle jag vilja lyfta fram Janne Halldoff som en av efterkrigstidens bästa svenska filmmakare. Han och självfallet den store Bo Widerberg. 

Listan som sådan är märkbart pretentiös men många av de stora titlarna finns med; Mannen på taket, Fanny & Alexander och Den enfaldige mördaren. 

Gott så. Min fråga är dock varför de helt förbisett Sällskapsresan från 1980, i mitt tycke en av de svenska filmer som träffar den svenska mentaliteten och folksjälen allra djupast. 

Helt klart topp tio i min värld.