ALLA DESSA BÅGAR 1966
Nonsensakuten har tidigare - inte utan en viss framgång - publicerat analyser av de svenska riksdagspartiledarnas glasögonmode 1979, 1982 och 1988.
Denna serie som mången trott varit både avslutad, balsamerad eller nedgrävd, vägrar helt enkelt att dö då det ständigt - genom SVT:s Öppet Arkiv - ges möjlighet att ta del av äldre tiders slutdebatter.
Sålunda har turen nu kommit till det avslutande munhuggandet inför 1966 års kommunalval, en tv-sändning som leddes av dåvarande radiochefen Olof Rydbeck den 16 september nämnda år.
Vi kan börja med honom då han bär de kanske djärvaste bågarna av alla.
Här ser vi ett par extremt utskjutande glasögon, lite av samma modell som Ingvar Carlsson (S) skulle få en sådan framgång med på 80-talet. Eventuellt bar Carlsson den här typen av glas redan på 60-talet. Om vi ska sätta nån sorts etikett på dem skulle det kunna vara "akademiker öppen för allt".
En väldigt ledig look där skalmarna och sammanbindningen över näsroten signalerar "jag har läst på universitet" samtidigt som själv glasens djup och tillhörande upphängningsbågar andas en vild och lite crazy livsstil. Jämför gärna med Harry Schein eller Kid Severin, de kanske främsta företrädarna för begreppet "intellektuell swinger".
En väldigt ledig look där skalmarna och sammanbindningen över näsroten signalerar "jag har läst på universitet" samtidigt som själv glasens djup och tillhörande upphängningsbågar andas en vild och lite crazy livsstil. Jämför gärna med Harry Schein eller Kid Severin, de kanske främsta företrädarna för begreppet "intellektuell swinger".
Eftersom detta var i mitten av 60-talet var det alldeles självklart att landet styrdes av Socialdemokraterna. Även om Folkpartiet (främst efter valet 1948) seglat upp som en rejäl utmanare till arbetarepartiet var det få om ens någon som på allvar trodde att Tage Erlander skulle lämna den post han innehaft sedan 1946. Faktum är också att han skulle sitta ytterligare tre år och uppleva en jordskredsseger i 1968 års val innan han (mätt och förmodligen trött) ansåg tiden mogen för Olof Palme att ta över rodret 1969.
Tages glasögonmode kan idag kännas löjeväckande men så här såg han ut:
Detta var de förhärskande glasögonbågarna i Sverige på 1960-talet. Alla som nån gång sett ett gammalt avsnitt av Hylands hörna har sett både tanter i basker samt herrar i kostym och gymnasister i polotröja bära dessa kulturbrillor. Eventuellt ansåg Erlander att han manifesterade sin vanlighet genom att bära dem.
De är kärva, gedigna, ändamålsenliga men något torra. De utstrålar inte sex, direkt, om vi säger så.
De är kärva, gedigna, ändamålsenliga men något torra. De utstrålar inte sex, direkt, om vi säger så.
Något även en annan känd brillbärare; Jan Myrdal, fick erfara dessa år varvid han bestämde sig för att istället lusa ner sina böcker med snusk. Som en slags kompensation.
Och när vi ändå tangerar ämnet kommunister:
Se där, kommunistledaren CH Hermansson, revolutionärt förkastande synhjälpmedel. Hans glasögonfria look får honom nästan att se ut lite som Lee Harvey Oswald.
Och när vi ändå är inne på Kennedy:
Detta är Sveriges egen Kennedy, Högerpartiets karismatiske ledare Yngve Holmberg. Inte heller han bar glasögon 1966. Förståeligt. Hur skulle det se ut...om han burit brillor hade ju likheten med JFK minskat med...kanske en procent.
Ytterligare två debattdeltagare inför kommunvalet 1966 var glasögonlösa. Dels den obligatoriska dubbeldeltagaren från regeringspartiet (Arne Geijer) men också Centerpartiets skojfriske gamäng Gunnar Hedlund.
Visserligen ser han sammanbiten ut här på fotot men tro mig...skojfrisk gamäng...
Den siste glasögonormen i tv-debatten 1966 var inte bara professor utan även oppositionsledare. Och pappa till Anne Wibble.
Många strängar på lyran för Bertil Ohlin (FP).
Denne eftertänksamme skåning valde glasögon som väl passar ansiktets strama linjer. Formen på glasen hamnar nånstans mellan oval och rektangulär och skapar tillsammans med frisyren en slags "jag är spion i ett Tintin-album"-aura.
Modellen på bågar är tunnare än Erlanders men inte lika sedeslös som Rydbecks.
Lite märkligt då 60-talet var ett decennium där liberalismen gjort många landvinningar på det sociala och sexualpolitiska området.
Detta signaleras dock bristfälligt i Ohlins glasögon.
Detta signaleras dock bristfälligt i Ohlins glasögon.
Men andra tider skulle stunda.
Per Ahlmark skulle plocka upp den nischen ett drygt decennium senare; 1975.
ALLA DESSA BÅGAR 1988
I Nonsensakutens serie Alla dessa bågar - där partiledarnas glasögonmode 1979 och 1982 grundligt redovisats har vi nu kommit fram till den tredje och troligtvis sista delen.
Det handlar om slutdebatten inför riksdagsvalet 1988 som direktsändes i SVT den 16 september detta år.
Sedan vi lade de svenska partiordförandenas glasögonmode under lupp senast kan man säga att mycket har hänt.
Antingen besvärades svenska politiker en bit in på 80-talet inte av svagsynthet på samma sätt som tidigare, eller hade trenden med att istället för glasögon använda kontaktlinser slagit igenom på väldigt bred front för faktum är att endast fem av debattens åtta medverkande 1988 bar synhjälpmedel på näsan.
Då ska vi samtidigt beakta att två av dessa egentligen inte deltog i debatten per se (det rör sig om panelhönan Erik Åsbrink och en flintskallig man bakom Bildt) som hade som uppgift att langa fram papper till sina respektive partiledare. Om sanningen ska fram satt det också en glasögonorm till kvinna i röda kläder bakom den brillbefriade tidräknaren Maud Zachrisson men hon syns för lite i bild för att kunna bedömas i denna genomgång.
Åsbrinks bågar är inte mycket att orda om, det rör sig om relativt sofistikerade byråkratglasögon som lånat både färg och form från den östtyska partikongressen i Leipzig 1973. Det var ju då dessa sparsmakat krispiga glasögon fick sitt verkliga genombrott.
Programledaren Spjuths stålbågar andas mer nordisk touch, Iskyla, ordning och relativt lite dekadens, även om den glittriga effekt som uppstår då bågarna belyses av starka studiolampor lockar fram små porlande toner av disco i bakgrunden. Detta är glasögon för den våghalsige elevrådsordföranden. De ger en bild av lika delar nykter organisation som total karatefylla. Finns även i en tonad variant känd som Pimp-goggles.
Av partiledarna är det två partier som 1988 anammade bruket att bära glasögon. Socialdemokraterna och Moderaterna. Mest sossarna, om vi ska vara ärliga. Detta eftersom tre av deras representanter (dvs samtliga utom en) har på sig brillor.
Vi kan inleda med statsministern Ingvar Carlsson. Kanske en av landets mest kända glasögonbärare.
Redan 1979 slog Tage Danielsson i revyn Under Dubbelgöken fast att han såg ut som en fot i ansiktet. En gimmick som S själva tog vara på under sent 80-tal då de som kampanjmaterial bl.a hade små pins föreställande en skosula med glasögon, dvs partiledaren Carlsson.
Redan 1979 slog Tage Danielsson i revyn Under Dubbelgöken fast att han såg ut som en fot i ansiktet. En gimmick som S själva tog vara på under sent 80-tal då de som kampanjmaterial bl.a hade små pins föreställande en skosula med glasögon, dvs partiledaren Carlsson.
Ingvars bågar är mest av allt utskjutande, utan att vara vräkiga. De är rejält tilltagna i tjocklek och framstår därför som gedigna och mäktiga. På samma gång är de närmast osynliga eftersom den försiktigt beigegråa färgen så väl samspelar med hans ansiktsfärg. I vissa vinklar får man leta rejält innan man ser dem. Detta fenomen uppstår främst när man betraktar honom framifrån. Ovanför näsroten är de upphängda i en konstruktion som skulle kunna vara lånad från en tysk bilfirma. Det ser både stadigt, lyxigt och propert ut. Sammanbindningen av glasen innehåller också ett förnämligt lufthål så att svetten som ofta bubblar upp när debatten går het, lätt kan avdunsta.
Carlssons främste antagonist; oppositionsledaren Carl Bildt såg 1988 ut så här:
Detta är de klassiska moderatglasögonen från det sena 80-talet. Som synes bär bågarna tydliga spår av de moraliskt fulländade M-glasögon som Ulf Adelsohn sportade 1982, den berömda tandläkarlooken från München. Bildts bågar har dock en mera kvadratisk form och sitter bättre på näsan eftersom tyngden förmodligen inte är densamma. Som en konservativ rest av Bohmans 1976-båge har han ändå valt att behålla färgen brun och orsaken därtill kan man endast spekulera kring.
Nyansen är dock mer åt Ullstens toffékola-håll än Bohmans klassiska nöttryffel.
Dock förstärker de stora glasen Bildts redan från början ganska avlånga ansikte.
Vid Carlssons sida satt 1988 finansminister Kjell-Olof Feldt. Under denna tid hade SVT fortfarande tågordningen att det största partiet borde ha två representanter i varje slutdebatt. Ett beslut som nog ingen (mer än kanske S) skulle acceptera idag.
Feldts glasögon är lite mer feminina än Carlssons och Åsbrinks. De rundar av väldigt fint nertill och har en gråsvart nyans som påminner om när man tog tuggummit Shake! mellan tänderna och sakta drog i det.
Möjligen gav de redan 1988 ett daterat intryck då de lånat både tjocklek och form från de brillor som dominerade modet under det tidiga 80-talet. Trots tjockleken är de behagfullt smala utmed sidan av glaset vilket känns både fräscht och välkommet. Dock minus för den bastanta konstruktionen just ovanför näsan.
Och där slutar genomgången eftersom resterande partiledare 1988 helt saknade glajjor.
Bengt Westerberg (FP) - glasögonlös
Lars Werner (VPK) - helt utan brillor
Olof Johansson (C) hade inte en tanke på glasögon 1988.
BILDGÅTAN
Vems ögon är detta?
a) Thomas DiLeva?
b) EU-minister Birgitta Ohlsson (FP)?
Vänd på bloggen för att läsa svaret.
LIKA SOM BÄR
Lars-Åke Lagrell, fd landshövding och fotbollspotentat
Donald Pleasence i rollen som Ernst Stavro Blofeld i Bondfilmen Man lever bara två gånger.
MÖSSA SOM INGER RESPEKT
Polisens nya keps och Ole Bramserud i Sun Trip-hatt.
TYPISKT
Reinfeldt tänker:
"Satan. Var han verkligen TVUNGEN att ha exakt samma kläder..."
WILLEM TRUMP
En av dem är Hollands nye Kung Knodd.
Den andra är mannen som blivit själva symbolen för taskiga hårersättningsprodukter.
Kan du se vem som är vem?
LIKA SOM BERGLING
HERR LINDEMAN, VISA LITE SOLIDARITET!
ROBIN OCH BENNY
Lika som bär.
Den ene har scenutstrålning som en säck potatis, den andre hade en egen armé av tjejer i baddräkt.
TVÅ FRISYRTEKNISKA LÄGEN
Nu är mitt hår så långt och oregerligt att jag i princip bara kan kamma fram två olika slags frisyrer.
Eller frisyrer, förresten, det är väl mer att betrakta som tillstånd. Lägen. Omständigheter.
Den ena ser vi här, vi kan kalla den för På jakt efter medlemskap i The Verve 1996:
Den andra - om möjligt ännu jävligare - är en sak vi kan kalla 1890-talscasting till Dorian Grays fucking porträtt.
Min vanliga frisyr (kamma allt håret bakåt för att sedan med fingrarna dra fram nån slags lugg) är fullständigt omöjlig att få till med denna längd på håret.
Jaja..världsliga problem. Det finns barn som aldrig fått se Digiloo med Lasse Holm.
LIKA SOM BERLUSCONI
LIKA SOM BÄR
Såg en trailer för en film och var hundra procent säker på att det var Ralph Fiennes som spelade huvudrollen. På slutet kom namnet Bradley Cooper upp. Bradley, vem??
Det är sällan två människor är så lika som dessa bägge skådisar.
LIKA SOM KONSTNÄR
LIKA SOM BÄR
Filmkaraktären Napoleon Dynamite och den påhittade programledaren Danny Saucedo.
LIKA SOM BÄR
Paul Melén och Tjalle Tvärvigg.
Palle och Tjalle.
LIKA SOM HELLNER
Steve Buscemi kan nog inte stå på ett par skidor.
Å andra sidan kan Marcus Hellner knappast med trovärdighet spela lönnmördare på film.
VARFÖR HATTE?
Varför valde Aftonbladet att illustrera den här nyheten med en bild på Hatte Furuhagen?
ALLA DESSA BÅGAR 1979
Du kanske har sett mitt tidigare så uppmärksammade inlägg gällande de svenska partiledarnas glasögonmode från 1982, det skrevs i maj 2012 och hette Alla dessa bågar.
Nu har turen kommit till en ny djupdykning i de tidigare partitopparnas galsögonmode och en stillsam analys av deras image, denna gång från valdebatten i SVT, fredagen den 14 september 1979.
Programmet gick i TV2 och producerades av Rapportredaktionen som låtit bygga upp en jättestor och färgglad panel bakom vilken partiledarna satt högt uppe i luften. Det såg nästan inte klokt ut.
Här ser vi debattledaren Ingemar Olander sitta med sin traditionsenliga sifferkvinna (den politiska televisionens motsvarighet till Lennart Hylands programvärdinna) och dingla med sina två meter långa ben.
Att glasögon var av yttersta vikt i tv redan 1979 är uppenbart, ju djärvare och spänstigare båge, desto bättre.
De enda som inte bär glasögon är, förutom Olander och siffermadamen, VPK:s nyligen avlidne kommunistkoryfé Lars Werner.
Annars har vi en mängd olika glasögonbågar att sätta tänderna i. Vi kan börja med statsminister Ola Ullsten (FP):
Det här är en snarlik variant av de discopräglade liberalbrillor som Ola sportade 1982, dock är färgen av toffée-cola här inte lika genomträngande, något som också går igen i hans kavaj, som är mer stram och återhållsam. Dock har glasögonen den festliga egenskapen att vara rökfärgade, dvs de är mörkare i sin kulör upptill, ovansidan är klart chokladbrun men det blir sen som att färgen rinner av dem i nederkanten; mot slutet antar de nästan en nikotingul nyans. .
Synverktygen påminner på detta sätt en del om de som bärs av Thorbjörn Fälldin (C):
Centerledaren har en mer traditionell variant, inte lika våghalsig.
Fälldins bågar saknar som vi redan konstaterat den övergående färgen från brun till gul som vi ser hos Ullsten.
I övrigt är det förmodligen exakt samma brillor som skulle komma att användas 1982. Att byta bågar på tre år var säkert inget som Fälldin ens övervägde vid denna tid. Under det sena sjuttiotalet var ett glasögonpars livslängd betydligt längre både gällande prestanda och moderiktighet. Trenderna rörde sig i något långsamma cykler, för att använda ett understatement.
När vi ändå är inne på konservatism, konformitet och måttlighet, kan vi visa Moderatledaren Gösta Bohman som 1979 skyndade mycket långsamt:
Måste säga att jag gillar formen på Göstas bågar, de klär honom. Väldigt raka, nästan knivskarpa upptill, ger bilden av en karg manlighet, man tänker detektiv eller spion. Kanske militär.
Utmed kanten kommer så de lite kvinnliga formerna fram och vid nederkanten får vi en riktigt skön avrundning som andas hasardspelande dansör.
Tillsammans med Bohmans höga panna och eleganta, vita kalufs i perfekt industrimagnatkamning, utstrålar han mognad, rättvisa, bankir, ordning och reda.
Något mera bångstyrig är Olof Palme (S). Inte minst hans hår, vid ett tillfälle under debatten försöker han kamma sin lugg kraftigt åt höger.
Man ser dock på honom att det gör ont i hårsäckarna, varvid han snabbt (och utan att tappa tråden i det han säger) diskret men effektivt gör den traditionella vänsterkamningen.
Som vi kunde konstatera redan vid genomgången av 1982 års glasögonmode, var Palme alltför disträ och kanske fåfäng för att egentligen bära glasögon.
Åldern gjorde dock att den 52-årige S-ledaren (han ser faktiskt äldre och mer sliten ut på bilden) tvingades ta fram detta hjälpmedel för att kunna läsa från papper.
Hans förhållande till de metallfärgade DDR-brillor vi ser ovan, går dock att jämföra med det förhållade som Leif GW Persson har till sina kriminalprofessorsglasögon idag, dvs det är inte lång tid de får sitta på näsan.
Palme dänger och slänger med sina stackars glasögon, har dem ofta i handen, pekar med dem, lägger dem på bordet i affekt.
Vi vet inte med säkerhet om Palme använde sig av dessa bågar för att på nåt sätt få sitt ansikte att se mer avlångt ut (kanske hade han här inspirerats av sin hejduk Ingvar Carlsson) men faktum är att bågarnas form är mer rektangulär än kvadratisk, och då menar jag rektangulär på höjden.
Vad vi vet är att Palme helt ratade de borgerligas mörka, bruna bågarna till förmån för de förvisso något kallare men också lite mer sobra brillorna av silvrig metall.
Varför han valde att helt anamma Bengt Bedrups look och image i tv:s slutdebatt 1979 lär vi dock aldrig få något tillfredsställande svar på.
ÄNGLA-LENA FISCHER
Lika som bär.
Det finns en märkbar likhet mellan Blekinge Läns Tidnings politiske chefredaktör Inga-Lena Fischer och en hederlig, gammal bokmärkesängel.
Detta blir extra tydligt med Inga-Lenas nya bild-byline i tidningen.
Jag kan inte bestämma mig för vem av dem som är sötast.
