Bilden vill givetvis förmedla att reporter Nilson ständigt är på språng, att han är noga med sin frisyr, att han förstår det franska språket, att han är rik och någon att räkna med och att han stundtals väljer att koppla av med lite tennis efter en ansträngande dag i den malström av nyheter som utgör hans vardag. 

Nästan alla klichéer som någonsin funnits om hur en utrikeskorrespondent levde på 60- och 70-talen finns med. Eller som Sven Gunnar Särman skriver i förordet till boken: "Den svarta cigarren, den vita skrivmaskinen, de mörka tennisrackskydden och ett par kisande ljusbruna ögon är det första du ser av Expressens världsreporter Ulf Nilson. Det första du märker är trycket, hastigheten och den glupande aptiten på allt globalt."

Särman skriver också att Nilson har en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff", något vi ska återkomma till i det här blogginlägget. 

 

Låt mig bara inledningsvis slå fast att den här boken är en av mina käraste läsdetaljer i hyllan. Den har räddat många mulna kvällar och jag kan läsa kapitlet om hur Nilson grymt bakfull arbetar som i trans för att beskriva händelserna efter att John F Kennedy blivit skjuten i Dallas 1963 hur många gånger som helst utan att tröttna. 

 

I boken möter man också en helt annan förståelse för människors lidanden och utsatthet än vad som framkommit de sista tjugo åren i Nilsons artiklar. Här skriver han om miljöförstöring, kvinnors rättigheter och de svartas kamp för friheter och rättigheter i ett segregerat USA. Kanske påverkades han av den allmänna opinionen som då rådde, kanske har han alltid varit en konservativ pajas med xenofoba drag men sant är i alla fall att det finns en stor dos av solidaritet i den snart 40 år gamla boken, tro det eller ej. 

 

Ett kapitel handlar om staden New York, en av de metropoler Nilson bott längst i och som han också under många år haft som utkikspost i världen.

I impressionistiska drag målar han upp de olika personligheter som utgör kärnan i The Big Apple. Tillsammans skapar de olika personligheterna den enhet vi känner som New York, världens kanske märkligaste och mest intressanta stad. En verklig smältdegel. 

Nilson skriver om Moondog, en flummare som utklädd till viking drömmer om världsfreden, om maffiahustrun Ulla, om förortsbilisten i bilkön, om "the working stiff", dvs den glänsande affärsmannen i kostym och solglasögon, om marijuanarökande studenten Wendy som blev hora, om Eva Kleiber som firar sin 18-årsdag med ett sexparty bland hippes, om sexårige Steven Jackson som växer upp i sanitär olägenhet med råttor springande på golvet, om en skotsk säckpipeblåsare, om Al Butzel vars farfar grundade General Motors och om Milt Stosin, den rike knösen runt 70:  

 

Bilden har de köpt från AP. 

Bildtexten har skrivits av en 14-årig praktikant. 

Sammantaget: Ett scoop! 

 

Varför valde Aftonbladet att illustrera den här nyheten med en bild på Hatte Furuhagen?

Fråga 12 förbryllade mig. 

Sean Connery och Roger Moore har nämligen gestaltat Bond vid sju olika tillfällen vardera. 

Enda skillnaden är att Connery gjort en film utanför den officiella Bondserien; Never Say Never Again från 1983. 

Så som frågan är formulerad är den omöjlig att besvara då bägge har "gjort flest roller", dvs ingen av dem har  spelat Bond vid fler tillfällen än den andre. 

Hinner inte blogga om detta mer, då jag har för avsikt att skicka ett skarpt formulerat mejlt till Thomas Mattson för att försöka få till stånd nån slags upprättelse. 

 

Kolla in min Bondblogg så länge, vet ja!

 

Det finns en märkbar likhet mellan Blekinge Läns Tidnings politiske chefredaktör Inga-Lena Fischer och en hederlig, gammal bokmärkesängel. 

Detta blir extra tydligt med Inga-Lenas nya bild-byline i tidningen. 

Jag kan inte bestämma mig för vem av dem som är sötast.