VEM VAR MILT STOSIN?
Innan Ulf Nilson blev den reaktionäre föredetting han är idag var han uppmärksammad utrikeskorrespondent.
För Expressens räkning bevakade han allt från Kennedymord och månlandningar till tungviktsmöten i boxning och Vietnamkrig.
Man kan nästan - fast bara nästan - säga att han var Hallands svar på Truman Capote.
Mycket av Nilsons arbete och karriär beskrivs i boken Ulf Nilson, utrikeskorrespondent från 1976. På omslaget ser vi en världsvan och välkammad Nilson i blomman av sin ungdom på en flygplats bärande på 1) en reseskrivmaskin, 2) en glödande cigarr, 3) ett tennisracket och 4) den franska tidningen Le Figaro.
Bilden vill givetvis förmedla att reporter Nilson ständigt är på språng, att han är noga med sin frisyr, att han förstår det franska språket, att han är rik och någon att räkna med och att han stundtals väljer att koppla av med lite tennis efter en ansträngande dag i den malström av nyheter som utgör hans vardag.
Nästan alla klichéer som någonsin funnits om hur en utrikeskorrespondent levde på 60- och 70-talen finns med. Eller som Sven Gunnar Särman skriver i förordet till boken: "Den svarta cigarren, den vita skrivmaskinen, de mörka tennisrackskydden och ett par kisande ljusbruna ögon är det första du ser av Expressens världsreporter Ulf Nilson. Det första du märker är trycket, hastigheten och den glupande aptiten på allt globalt."
Särman skriver också att Nilson har en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff", något vi ska återkomma till i det här blogginlägget.
Låt mig bara inledningsvis slå fast att den här boken är en av mina käraste läsdetaljer i hyllan. Den har räddat många mulna kvällar och jag kan läsa kapitlet om hur Nilson grymt bakfull arbetar som i trans för att beskriva händelserna efter att John F Kennedy blivit skjuten i Dallas 1963 hur många gånger som helst utan att tröttna.
I boken möter man också en helt annan förståelse för människors lidanden och utsatthet än vad som framkommit de sista tjugo åren i Nilsons artiklar. Här skriver han om miljöförstöring, kvinnors rättigheter och de svartas kamp för friheter och rättigheter i ett segregerat USA. Kanske påverkades han av den allmänna opinionen som då rådde, kanske har han alltid varit en konservativ pajas med xenofoba drag men sant är i alla fall att det finns en stor dos av solidaritet i den snart 40 år gamla boken, tro det eller ej.
Ett kapitel handlar om staden New York, en av de metropoler Nilson bott längst i och som han också under många år haft som utkikspost i världen.
I impressionistiska drag målar han upp de olika personligheter som utgör kärnan i The Big Apple. Tillsammans skapar de olika personligheterna den enhet vi känner som New York, världens kanske märkligaste och mest intressanta stad. En verklig smältdegel.
Nilson skriver om Moondog, en flummare som utklädd till viking drömmer om världsfreden, om maffiahustrun Ulla, om förortsbilisten i bilkön, om "the working stiff", dvs den glänsande affärsmannen i kostym och solglasögon, om marijuanarökande studenten Wendy som blev hora, om Eva Kleiber som firar sin 18-årsdag med ett sexparty bland hippes, om sexårige Steven Jackson som växer upp i sanitär olägenhet med råttor springande på golvet, om en skotsk säckpipeblåsare, om Al Butzel vars farfar grundade General Motors och om Milt Stosin, den rike knösen runt 70:
Ingen kan betvivla att Ulf Nilson verkligen varit hemma hos Milt Stosin. Han beskriver mattor, dofter, gardiner, det milda kulörta ljuset. Frågan som infinner sig blir ändå; vem är den här Stosin? Finns han på riktigt?
Okej. Han skrev orden till Hoagy Carmichaels Stardust. Den har man ju hört.
Utan någon speciell anledning går jag igång på det här och vill kolla upp mer fakta om den här Milt Stosin. Jag börjar därför googla hans namn.
Dessvärre får jag inga träffar. Det närmaste jag kommer är en länk till en bensinstation i Ohio.
Efter en stunds random efterforskning kring verket Stardust verkar den samlade expertisen enig om att låten komponerades 1927 av Hoagy Carmichael och att musiken fick text två år senare, 1929, av en judisk emigrant med rötterna i Litauen. Han hette märkligt nog Mitchell Parish och inte Milt Stosin.
Parish dog 1993 och hann under sin levnad skriva texter till många standardnummer inom den amerikanske jazzen.
Så vi har alltså Stardust. Vi har Mitchell Parish och vi har Ulf Nilson.
Hur i hela friden kommer Milt Stosin in? Vem var han? Fanns han på riktigt?
Hette han verkligen Milt Stosin eller ljög han om sitt namn för Nilson?
Ljög han om att han en gång skrivit texten till Stardust?
Var han schizofren och levde med en livslögn om att han verkligen var textförfattare till Stardust?
Har den här Mitchell Parish tagit åt sig äran av att ha skrivit texten utan anledning?
Frågorna hopar sig.
Självklart vill man göra sin journalistiska plikt och ringa upp urkällan, i detta fall Nilson.
Igår kväll var jag nära. Hittade utan bekymmer numret och stod en stund fundersam med luren i handen.
Till sist kom jag fram till att nä...vad tjänar det till?
Frågan har kanske ändå inget svar.
Har nu Nilson träffat Milt Stosin, kollat in hans rika utbud av whisky och sett hans vita, blåtonade hår i det dunkla rummet med sitt milda ljus måste vi ju tro honom och ta honom på orden.
Nilson har ju trots allt - för att använda Sven Gunnar Särmans ord - en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff".
PRYTZ BERÄTTAR ALLT
Den här puffen gör att man mer än gärna vill klicka sig fram till den exklusiva artikeln.
Gamle fotbollslegenden Robert Prytz berättar allt.
Han sparar inte på några detaljer.
Han berättar verkligen allt.
Visst låter det spännande?
Kan se texten framför mig:
"Jo...först vaknar jag. Sen stiger jag upp. Borstar mina tänder. Fiser lite. Tvättar mig i ansiktet. Kissar. Eller vänta, jag kissar först. Sen tvättar jag mig i ansiktet. Sedan torkar jag mig. Sedan bostar jag tänderna. Som ni ser så kammar jag mig inte. Sedan fiser jag igen. Sedan tar jag på mig min onepiece. Sen är det frukost.
Då brukar jag koka ett ägg. Jag dricker en kopp kaffe. Har jag tur så blir det kaviar i ägget. Jag menar skägget."
Och så vidare, och så vidare.
AFTONBLADET FÅR ETT SCOOP
Bilden har de köpt från AP.
Bildtexten har skrivits av en 14-årig praktikant.
Sammantaget: Ett scoop!
VARFÖR HATTE?
Varför valde Aftonbladet att illustrera den här nyheten med en bild på Hatte Furuhagen?
MAN TUGGAR FRADGA
Förlåt att jag stör i julmyset och dödar stämningen.
Vill bara skriva av mig min ångest efter att ha genomlidit ett James Bond-quiz på Expressen.se.
Jag fick 12 rätt av 14 (men nog om det).
Fråga 12 förbryllade mig.
Sean Connery och Roger Moore har nämligen gestaltat Bond vid sju olika tillfällen vardera.
Enda skillnaden är att Connery gjort en film utanför den officiella Bondserien; Never Say Never Again från 1983.
Så som frågan är formulerad är den omöjlig att besvara då bägge har "gjort flest roller", dvs ingen av dem har spelat Bond vid fler tillfällen än den andre.
Hinner inte blogga om detta mer, då jag har för avsikt att skicka ett skarpt formulerat mejlt till Thomas Mattson för att försöka få till stånd nån slags upprättelse.
Kolla in min Bondblogg så länge, vet ja!
ÄNGLA-LENA FISCHER
Lika som bär.
Det finns en märkbar likhet mellan Blekinge Läns Tidnings politiske chefredaktör Inga-Lena Fischer och en hederlig, gammal bokmärkesängel.
Detta blir extra tydligt med Inga-Lenas nya bild-byline i tidningen.
Jag kan inte bestämma mig för vem av dem som är sötast.
AFTONTOILETTE
Inte är det väl en slump att man ser konturerna av en toalettstol där mellan F:et och T:et i Aftonbladets logotyp?
LARS JOHAN HIERTA ROTERAR
Vill inte vara språkpolis mer än nödvändigt; sådana människor kan lätt framstå som lite gnälliga och jobbiga men frågan är om inte denna rubrik skulle få Aftonbladets grundare; Lars Johan Hierta (död sedan 20 november 1872) att vända sig i graven.
High-tena?? Tänka sig...här har jag gått hela tiden och trott att Tena var ett inkontinensskydd...
HENKE & KAPTEN ZOOM I FANTOMEN
Något av det roligaste man kan läsa är Fantomens dagliga seriestrippar. Fantomen tar begreppet crazy till en helt ny nivå. Handlingen är oftast gastkramande, gagsen duggar tätt och bilderna är fascinerande.
Som i denna Fantomenstripp där gamla fotbollsproffset Henke Larsson och Kapten Zoom alias Anders Linder gör ett rafflande inhopp.
FRÅN SLOTT OCH KOJA
GLASSIG ANNONS
Jag vet inte men nog känns det som att personerna bakom den här annonsen för Flygets dag i Kalmar varit lite sugna på Ben & Jerry-glass under produktionen?
DEN VASSA EGGEN
I tidningen Fokus lär vi i senaste numret känna Europaparlamentarikern Marit Paulsen och hennes konsumtionsmönster lite bättre.
Bland annat får vi reda på att Marit så där lagom Stephen Kingskt tycker att vassa knivar alltid är praktiska att ha omkring sig.
Vidare får vi reda på att Marit tydligen en gång köpt ett hus och en Volvo vid namn Pelle.
Det märkliga är dock att bilen var dyrare än huset vilket får en att undra över i vilket skick den där villan egentligen befann sig.
Man kan även fråga sig hur bilen Pelle såg ut om den verkligen är det dyraste hon köpt. Troligen har vi att göra med en riktig lyx-Volvo...
EXPRESSEN LJUGER! BILDBEVIS!
Om det nu är som Expressen skriver, varför är hon INTE tatuerad i ansiktet?
Sällan har väl en medielögn avslöjats lika obarmhärtigt...
FRÅN PRESSARKIVET
Så här ser det ut om man slår upp söndagens upplaga av Göteborgs-Posten, en av landets fem största morgontidningar:
Vad lär vi oss av detta? Jo, att Silvia är ganska lättroad och att Nonsensakuten fortsätter segertåget och plockar nya marknadsandelar.
I SJÄL OCH HIERTA
Aftonbladets grundare, Lars Johan Hierta, skrev innan han gav ut sitt första nummer 1830 ett litet prospekt där han tydligt klargjorde att tidningens högsta ambitioner var att "söka snabba underrättelser om märkliga åtgärder inom administrationen".
Inte kunde han veta då, hur in i helvete rätt han skulle få 182 år senare...
VINNARE I LÄNGDEN
Prins Daniel tycker prinsessan är stor, Jan Helin på Aftonbladet tycker hon är det största som hänt.
PRINS DANIELS KLASSISKA DOPKLÄNNING
I den allmänna mediehysterin kring nedkomsten, begår Expressen detta skojiga syftningsfel i en intervju med den svenska rojalismens scarvesnestor; Herman Lindkvist.
Vi tar det en gång till. Den nyfödda prinsessan skall alltså "bära SAMMA dopklänning som sin mamma (Victoria) och sin pappa (Prins Daniel)".
Intressant. Inte visste man att Daniel och Victoria burit samma dopklänning. Den måste alltså ha befunnit sig i Ockelbo redan 1973. Fem-sex generationer av Ockelboianer har alltså döpts i denna skrud. Enastående, Expressen.
Tala om berättande som berör.
AFTONBLADETS SMAKLÖSA LEDARSTICK
Idag gjorde jag något jag inte har gjort på åtskilliga veckor, kanske år.
Jag köpte pappersupplagan av Aftonbladet.
Detta främst av nyfikenhet på den nya "grafiska förpackning" som ett team på sju-åtta personer arbetat med en längre tid. Enligt chefredaktör Jan Helin "landets skarpaste kvällstidningsmakare" som enligt samme Helin nu gjort "framtidens kvällstidning".
Det jag märker är en omgörning som i stora delar påminner om AB:s konkurrent; Expressen. De gemena rubrikerna mot vit bakgrund som sägs vara Bladets nya grej har Expressen kört med ganska länge. AB:s nya avdelning Folk i farten påminner inte så lite om Expressens klassiska Bekantas Bekanta.
Bladet har idag också ett ledarstick som har följande upprinnelse. Tidningen har noterat att den moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten tyckt det var lite kul att Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin talat från ett papper vid riksdagens utrikespolitiska debatt igår, medan utrikesminister Carl Bildt (m) hade sin mindmap på en Ipad.
Tidningen skriver att Arkelsten tyckte detta var en clash mellan å ena sidan industrier i Norrland och å andra sidan modernitet, innovation och Steve Jobs.
Sedan kommer den smaklösa slutklämmen:
"Ändå är Steve Jobs, till skillnad från svensk pappersindustri, död".
Är denna jämförelse värdig Nordens största dagstidning?
Man drar alltså in en människa som numera är död till följd av sjukdomen cancer och som inte längre finns kvar på jorden i debatten i syfte att framhålla storindustrialismens subventionerade överlägsenhet över en enskild entreprenörs visionära livsgärning...
Aftonbladet är och förblir en skittidning.
DET GÖR ONT...
...att varje natt sitta och basa över gratistidningen City i Skåne.
KÄRLEK BASIC ELLER KÄRLEK SELECTION?
Så här på Alla Hjärtans dag kan vi konstatera att Cajsa-Stina hade rätt. Kärleken går verkligen att finna i en livsmedelsaffär. "Framme vid mjölken fanns det bara en liter kvar och det var den de båda ville ha..."
Eller så går man vidare till ostdisken som det här sköna kvällstidningsparet gjorde häromsistens.
Den där änklingen hittade en skön Edamer, genast begav de sig till Prästosten...i grevéns tid. Obs! Bilden är inte alls cheddarrangerad. Någon rubriksättare på Expressen tycks ingående ha studerat NileCity, den saken är klar.
