Jag har den senaste tiden stött på vad man skulle kunna kalla ett dilemma. 

Nämligen det här med bloggen. 

 

I samband med releasen av den humoristiska, lokalhistoriska boken Ursäkta var är kriget? (köp den, den är riktigt bra!) om de 100 roligaste ögonblicken i Karlskronas historia presenteras jag (en av tre författare) som "bloggare". 

Detta påstående är väl i sig inte direkt felaktigt men det känns ändå lite som att det skaver med tanke på att jag knappt bloggar nånting alls numera. 

Lite som att kalla Håkan "Carla" Carlqvist för motocrossförare när alla vet att det var flera år sedan han satt på en hoj. 

 

Orsakerna till att det blivit glesare bland inläggen är flera. Den bitighet jag tidigare la ut på denna sajt har i mångt och mycket hittat andra platser att gro på. Inte minst Twitter där jag är mycket aktiv (och i mina bästa stunder, ganska underhållande. Källa: @Nonsensakuten). 

 

Jag pratade om detta fenomen i P4 Blekinge häromveckan, detta att den gamla (anorna kan sträcka sig så långt tillbaka som 2005, i mitt fall 2007) bloggen kommit i skymundan.

Jag ser tecken till detta dagligen. Folk som förut bloggade järnet (som vi säger i branschen) publicerar sig numera alltmer sällan.

Uppdateringarna blir korta och ofta ganska tråkiga. Det informativa tar plats på bekostnad av det kreativa och underhållande.

Jag kan enbart förklara denna utveckling med en viss mättnad hos bloggskrivarna, kanske också en kreativ kris då folk som skriver blogg ofta också publicerar sig i andra sociala medier och tömmer ut sitt förrråd av oneliners och uppslag där.

Självklart spelar tiden också in. Man har inte längre tid att likt en Major Tom ropa rakt ut i rymden. 

 

Detta är en i grunden trist utveckling. Då den stora bloggexplosionen nådde Sverige 2006-2007 var det härligt att se så många innehållsskapare. I den oändliga oceanen av modebloggare och skvallerditon fanns det också tack o lov några fantastiska guldkorn till skribenter, människor med en helt egen stilistik som använde bloggen till att utveckla sitt eget språk, hitta på nya ord, slipa på formuleringarna och låta fantasin löpa fullständigt amok. 

Det är denna tendens jag kan sakna i dagens bloggosfär. 

Denna lekfullhet, detta bollande med ord och bokstäver. 

 

Jag tror på intet sätt att bloggen kommer att dö (varken denna eller bloggen som fenomen) men möjligen genomgår den för tillfället en förvandling, sättet att publicera sig antar nya former men friheten som en blogg ger (jag kan skriva hur långa texter jag vill om precis vad som helst) är ständigt en garant för ett livskraftigt sätt att delge omvärlden sin röst och sina åsikter.

Och detta även i framtiden.