Jag som under flera månader (i alla fall tre) har fått den stora äran att följa Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel i fotspåren var självklart inte sen att skicka mina hjärtliga gratulationer samt en mamma-barn-bukett inspirerad av Prins Carl-Philips bedårande silversmidesdesign. Jag vet hur mycket de älskar svensk design, nämligen. Jag vet allt om de nyblivna (inte efterblivna) föräldrarna, ingen fråga är mig främmande. Det är också därför jag så ofta anlitas som expert när det är någon som vill få reda på någonting (kan vara vad som helst...om prins Daniel har mjölk i kaffet och i så fall vilken typ...jag kan säga att det är minimjölk) om det svenska Kungahuset eller bara vill se en stilig man med håret lite bakåtslickat orera fritt om traditioner.

Jag har även skrivit tre böcker i ämnet. De heter "Victoria - tjejen som visste vad som väntade", "Monark i takt med tid och privata rum" samt "Drottning Silvia - en roadmovie i vitt"

Jag håller just nu på att skriva min fjärde bok om hovet, den skall självklart handla om lilla nyfödda prinsessan Estelle som ju var beräknad till att födas i början av mars men som ju föddes redan den 23 februari. Därför går min nya bok under arbetsnamnet "För Sverige - för tidigt".

Estelle, ja. Det blev ju ett himla liv kring namnvalet då det presenterades. De som inte känner de kungliga lika bra som jag; John P Wallind, känner ju inte till hur snacket har gått. Det är alldeles självklart att Estelle kommer sig av Folke Bernadottes miljardrika hustru som alla i familjen älskade så att det nästan gjorde ont.

Även om den kungliga hovleverantören av kontorsmaterial; Esselte AB, också sägs ha varit en stark inspirationskälla.

Jag kan nu som förste journalist med brylcreme i håret avslöja namnen som lilla Estelles yngre bror eller syster kommer att bära. För det är ju så att de så barnlängtande Daniel & Victoria samt den nästan ännu mer barnbarnslängtande Drottning Silvia, hoppas på minst två små barn till.

I förtroende har de nyblivna föräldrarna avslöjat vilka namn som i så fall kommer att vara aktuella.

-Så kan ju den där jävla Herman Lindqvist säga vad han vill, hörde jag nästan prins Daniel viska till sin fru för några veckor sedan.

Så här ligger det till:

Om de framöver får en liten gosse kommer han att heta Glenn Bertil Folke Liam

Blir det ännu en liten hagasessa kommer hon i sin tur att döpas till Alice Celeste Barbarella Babben.

Kom ihåg var du läste det först.

PR-strategen och statssekreteraren Per Schlingmann (M) och Ankeborgsstrebern Alexander Lukas.

Hans majestät konungen åker rallybil och Luke Skywalker flyger högt.

Inlägget skapades i samarbete med Sex Noll Två.

Ville slickar grädde av vispen...

Elsa läser Lyckoslanten...

Knösö badplats i slutet av februari. Solsken, relativt vindstilla. Fyra grader plus.

Igår; Bastasjö, åtta plusgrader men en fruktansvärd vind.

De senaste tio åren har marknaden totalt svämmat över av pocketförpackad kriminallitteratur av mer eller mindre dubiös natur.

Dels har vi den totalt vansinninga svenska produktionen som bubblar ut över alla bräddar och som nästan skapar en känsla av att vem som helst i landet med tillgång till en ordbehandlare kan få sitt tvivelaktiga alster utgivet, helt utan någon som helst kvalitetskontroll; dels har vi den anglosaxiska produktionen uppdelad mellan småputtrig engelsk landsbygd med teparties och pubar och hårdkokt amerikansk kiosklitteratur kretsande kring terror och/eller prostitution.

Den svenska deckarlitteraturen domineras helt av frånskilda män eller kvinnor som blandar lika delar vardagstristess med ett bestialiskt vältrande i inälvor, blod och sex och kallar det hela för samhällskritik.

I bokdiskarna trängs Ceder, Kallentoft, Larsson, Jungstedt, Alfredsson, Bodström, Rosenfeldt, Läckberg och fan och hans moster.

Den brittiska deckargenren har i Sverige den senaste tiden mest kretsat kring Reginald Hill, Simon Beckett och Peter Robinson.

Den sistnämnda är väl den jag har läst mest av; den Kanadaboende brittens romaner om kriminalkommissarie Alan Banks plöjde jag ganska friskt för ett antal år sedan.

Även om hans huvudperson följer standardmallen av försupen 50-åring som sitter ensam i sin koja och läppjar Laphroaig, förenar Robinsons böcker en lagom dos brittisk småputtrighet med modern polisverksamhet som i sina bästa stunder inte känns alltför sökt eller romantiserad. Dessutom handlar det mycket om 60- och 70-talsmusik och det är ju aldrig fel.

Att läsa en Alan Banks-bok blir därför lite som att se en slags korsbefruktning mellan Pluras Kök och Hem till gården med ett eller annat lik som ploppar upp när det känns angeläget.

Nu har Alan Banks - som så många av sina litterära föregångare (Lynley, Morse och Rebus exempelvis) blivit till kött och blod i en tv-produktion som SVT avser att fylla lördagskvällarna med framöver.

Tydligen skall han i serien se ut så här:

Att få sina litterära gestalter omvandlade från hjärnans egenpåhittade minnesbilder till televiserad fiktion är alltid en prövning. Den här gången vet jag också att jag kommer att bli grymt besviken då jag - inne i mitt huvud - alltid föreställt mig kriminalkommissarie Alan Banks såhär:

Är överraskad men inte helt missnöjd med resultatet, det kunde ha varit värre om man säger så.

Isabella Rosselini är ju en väldigt vacker kvinna, det har jag alltid tyckt.

Det är alltså henne jag är mest lik. Intill henne (med 82%s likhet) finner vi min jämngamla look-a-like Drew Barrymore. Tack för den.

Därpå kommer killen som ser ut som nånting från Marvel Comics; John Cena. Han är född 77 och enligt Wikipedia ägnar han dagarna åt skådespeleri, hiphop och fribrottning (!)

Sandra Bullock; en annan väldigt vacker kvinna (att jag skulle vara lik så många vackra kvinnor känns...omtumlande), vill man påstå ser ut som mig till 75%, lika mycket som skådisen Ben Affleck.

Testa själv på den här sidan; jag gjorde en sökning på Göteborgs starke man Göran Johansson också, mest för skojs skull.

Christina Aguilera och Göran Johansson matchar ju varandra perfekt.

Eller åtminstone till 82 %.

Bägge har ansikten, bland annat.

Prins Daniel tycker prinsessan är stor, Jan Helin på Aftonbladet tycker hon är det största som hänt.

Vi tar det en gång till. Den nyfödda prinsessan skall alltså "bära SAMMA dopklänning som sin mamma (Victoria) och sin pappa (Prins Daniel)".

Intressant. Inte visste man att Daniel och Victoria burit samma dopklänning. Den måste alltså ha befunnit sig i Ockelbo redan 1973. Fem-sex generationer av Ockelboianer har alltså döpts i denna skrud. Enastående, Expressen.

Tala om berättande som berör.

Programmet kommer att helt ändra form och inte längre sändas på helgerna. Istället kommer Aktuellt att bli ett nyhetsmagasin som sänds måndag till fredag i SVT2 mellan klockan 21 och 22.

Det blir förstås nyhetsuppdateringar men också sport, ekonomi, regionala nyheter, väder och debatt samt intervjuer med inbjudna gäster. Som första nyhetsprogram i Sverige kommer nya Aktuellt också att ha två nyhetsuppläsare, efter kända brittiska och amerikanska förlagor.

En annan nyhet (också den CNN-influerad) är den gigantiska LED-skärm bakom programledarna som skall visa allehanda grafik och spännande bilder; något som eventuellt föranleder Göteborgsvitsen "Såg du Aktuellt igår? Ja, jag genomLED en hel timme"...

Aktuellt är som jag tidigare skrev landets äldsta nyhetsprogram. Idag är man inne på sitt 54:e år, då man inledde sändningarna i september 1958.

Nästan alla idag levande svenskar har växt upp med programmet och tagit det som en naturlig del av kvällsritualen och nyhetsutbudet i tv.

Minnena från gamla Aktuelltsändningar är många. Själv vill jag särskilt lyfta fram den porrigt röda sammetsbakgrunden i studion runt 1982-1985 då oftast Ingela Agardh var programledare. Agardh finns dessvärre inte längre med oss - ej heller mannen som på sena 80-talet och fram till sitt insjuknande kom att förkroppsliga programmet; Jarl Alfredius.

En annan favorit dog också på tok för tidigt; den skämtsamme och uppsluppna Mats Hådell.

Självklart minns man även nymodigheten med att sända ute från redaktionen, något som jag tror introducerades med Aktuellt Söndag programlett av Åke Ortmark; en verklig pionjär inom journalistiken.

Några andra namn jag särskilt vill lyfta fram ur Aktuellthistorien är Pia Brandelius, Anita Jekander och Monica Saarinen.

Man kan verkligen sakna Pia Brandelius, i min mening landets bästa kvinnliga nyhetsuppläsare någonsin. Någon som troligen bröt ny mark i fråga om dialekter i svensk riksmedia är den rutinerade och trygge skåningen Mats Weiland som tyvärr inte läser nyheter längre vilket är synd då han verkligen lyckades förmedla pondus i rutan.

Mycket av charmen med Aktuellt har också genom åren varit dess signatur. Man minns de många klassiska varianterna av Aktuelltsignaturen, den här kalla kriget-teleprintern är en riktig klassiker som kan orsaka kårar utmed ryggraden. Vi har även den här lite varitéaktiga 70-talsprodukten.

Många i min generation minns nog främst den här pampiga fanfaren medan jag själv håller den här vinjetten från sent 80-tal och tidigt 90-tal som den allra främsta.

Som du märker sitter nu Nonsensakutens nördige redaktör med stora förväntningar. Hur kommer det att bli? Hur kommer signaturen att låta? Och framförallt (i ett större perspektiv) - hur länge till kommer Aktuellt vara en naturlig del av svenskarnas vardag i dagens individualistiska och digitala nyhetssamhälle?

Efter sisådär arton år kan vi nu konstatera att Blur vann det stora britpop-kriget. Det var i mitten av 90-talet som media tvingade oss att välja sida; Oasis eller Blur.

Nu meddelas det att Blur skall spela på London-OS stora avslutningsfest i sommar. Kan man tänka sig - det finns ett sug efter Blur 2012.

Vad de båda bröderna med sammanväxta mördarsnigelögonbryn skall göra framgår märkligt nog inte. Noel har väl fullt upp med sitt nya band Bed & Breakfasteye eller vad det heter och han den andre galningen; Liam, surfar väl på taket till nåt pendeltåg eller så...

I mitten av 90-talet tvingade medierna oss att välja sida; antingen Oasis eller Blur.

Det hela var självklart fabricerat efter den sedan länge inarbetade nöjesjournalistiska rutin som går ut på att skapa konflikter mellan olika grupper av fans till "tonårsartister".

Varje decennium har haft sin popkulturella fejd; på 50-talet stod den (märkligt nog bara i Sverige) mellan antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 60-talet var det en fråga om valet mellan The Beatles och Rolling Stones, på 70-talet (också i Sverige) gällde det att välja mellan alternativ progg eller kommersiell svensktopps-schlager. 80-talet gick sedan ut på en skarp konfrontation mellan synthare och hårdrockare.

Även inom synthen fanns det förvisso anledning att ta ställning; gillade man verkligen industriell råsynth eller var man en new romantic-fjolla? Liksom hårdrocken splittrades mellan heavy metal-ligister och pudelfjantar.

När så det ironiska och alltigenom räddhågsna och ängsliga 90-talet gjorde entré kändes hela idén med att tvingas ta ställning och verkligen hårdnackat stå fast vid en åsikt och aldrig svika sin övertygelse, något orealistisk.

Kvällstidningsjournalisterna som dock var uppvuxna med de ovan angivna låtsaskonflikterna, försökte återskapa samma slags rivalitet mellan popbanden Oasis och Blur. Medlemmarna i nämnda band var heller inte sena med att hänga på. Framförallt Oasis odlade myten om sig själva som det bästa som hänt popen; självklart bättre än BÅDE Beatles och Stones tillsammans. Därför var egentligen en jämförelse onödig, ansåg man men att kasta skit på folk och vara allmänt otrevlig var ju alltid kul. Provocerandet för provocerandets egen skull.

För att parafrasera Hasse å Tage: Noel Gallagher var alltid väldigt kvick. Men tiden gick.

Efter sisådär arton år kan vi nu konstatera att Blur vann det stora britpop-kriget. Kul för mig, som tillhörde den av media påhittade "Blurfalangen". För mig är det mest en fråga om preferenser. Jag anser att Blur var festligare, hade roligare låtar och framförallt lite gladare look; det var mer färg och spänst i deras produktioner. Oasis var bara surmulna, gråa och löjliga. Lite som en jämförelse mellan Erasure och Depeche Mode.

Nu meddelas det att Blur skall spela på London-OS stora avslutningsfest i sommar. Kan man tänka sig - det finns ett sug efter Blur 2012. De kommer också till den svenska festivalen Way Out West.

Vad de båda bröderna med sammanväxta mördarsnigelögonbryn skall göra framgår märkligt nog inte. Noel har väl fullt upp med sitt nya band Bed & Breakfasteye eller vad det heter och han den andre galningen; Liam, surfar väl på taket till nåt pendeltåg eller så...

Men också ibland en s.k hetvägg:

Lisbeth Palme tittade en kort stund genom glasrutan. Sedan sa hon:

-Ja, man ser ju vem som är vänsterpartist...

Jag tror i alla fall att det är Groucho han har maskerat sig som.

Det kan förvisso också vara kriminologen Jerzy Sarnecki.

Det är viktigt att stå upp för det man tror på.

Som stand up-artist påminner han en del om Jerry Seinfeld som framgår av bilderna nedan.

Gå gärna in där och tryck på den lilla GILLA-knappen.

Olle Jönsson, en av Rimbloggens portalgestalter.

"Woaoaoa Julie...du är helt otrolig..."

Jag köpte pappersupplagan av Aftonbladet.

Detta främst av nyfikenhet på den nya "grafiska förpackning" som ett team på sju-åtta personer arbetat med en längre tid. Enligt chefredaktör Jan Helin "landets skarpaste kvällstidningsmakare" som enligt samme Helin nu gjort "framtidens kvällstidning".

Det jag märker är en omgörning som i stora delar påminner om AB:s konkurrent; Expressen. De gemena rubrikerna mot vit bakgrund som sägs vara Bladets nya grej har Expressen kört med ganska länge. AB:s nya avdelning Folk i farten påminner inte så lite om Expressens klassiska Bekantas Bekanta.

Bladet har idag också ett ledarstick som har följande upprinnelse. Tidningen har noterat att den moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten tyckt det var lite kul att Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin talat från ett papper vid riksdagens utrikespolitiska debatt igår, medan utrikesminister Carl Bildt (m) hade sin mindmap på en Ipad.

Tidningen skriver att Arkelsten tyckte detta var en clash mellan å ena sidan industrier i Norrland och å andra sidan modernitet, innovation och Steve Jobs.

Sedan kommer den smaklösa slutklämmen:

"Ändå är Steve Jobs, till skillnad från svensk pappersindustri, död".

Är denna jämförelse värdig Nordens största dagstidning?

Man drar alltså in en människa som numera är död till följd av sjukdomen cancer och som inte längre finns kvar på jorden i debatten i syfte att framhålla storindustrialismens subventionerade överlägsenhet över en enskild entreprenörs visionära livsgärning...

Aftonbladet är och förblir en skittidning.

Detta skedde i en för populärkulturen spännande och banbrytande tid, då nya begrepp som videokonst banade väg för en ny sorts artister och gav dessa en livsluft som det varit omöjligt för dem att andas bara tio år tidigare.

Med MTV såg informationssamhället något helt revolutionerande födas; möjligheten att fritt kunna distribuera musik med rörliga, flashiga bilder rakt in i vardagsrummen till miljontals ungdomar världen över.

MTV:s genomslagskraft kan möjligen jämföras med den enorma impact Radio Luxemburg haft i Europa på 60-talet. En kanal som förstod den unga generationen, talade deras språk och serverade dem exakt det de efterfrågade just då.

En annan parallell skulle kunna vara den genomslagskraft musikstationen NRJ hade när den kommersiella radion släpptes fri i Sverige 1993 eller när YouTube exploderade 2005.

MTV hade attityd, känsla, tajming; en rebellisk frustration över att sitta ensam i sin ganska smutsiga del av världen och inte kunna påverka. Något som idag ter sig helt främmande då vem som helst ögonblickligen kan nå hela planeten med bara en knapptryckning på datorn.

MTV var pre-facebook, pre-twitter och pre-youtube. Möjligheten att sitta i exempelvis Säffle eller Frankfurt och påverka var förvisso väldigt liten, för att inte säga helt obefintlig men det som MTV lyckades göra på 80-talet var att binda samman en ungdomsgeneration så hårt präglad av kalla kriget, kampen för kärnvapennedrustning och skräcken för AIDS.

MTV hade också ett häftigt tempo, tusen blixtrande färger i sekunden och blippbloppiga ljudeffekter. Det var denna värld av västerländsk dekadens som Östeuropa så svårt suktade efter och äntligen fick tillgång till efter Berlinmurens fall.

Det här var som bekant på den tiden då MTV spelade musik. M:et i namnet står faktiskt för music, något som kan vara svårt att fatta idag, då kanalen fyller sin tablå med tatueringsprogram, dejtingsåpor och splatterkomedi. Någon skrev att MTV i dagens MTV står för moron=idiot.

De flesta känner till att den allra första videon som rullade i augusti 1981 var The Buggles Video Killed The Radiostar (så fruktansvärt genomtänkt och full av attityd).

Vad man dock inte tänker på är att Pat Benatar med låten You Better Run var andra artisten ut, där har TP någonting att skriva en klurig fråga kring.

När MTV fick sin europeiska syster MTV Europe 1987 var det Dire Straits Money For Nothing som premiärspelades.

Av naturliga skäl är det MTV Europe jag har mina minnen från. Härliga minnen som handlar om en sofistikerad och uppfinningsrik grafik, tänk på alla hisnande leranimationer, t.ex och kunniga programledare som stod i rutan inte främst för att synas, utan för att de kunde något om musik, för att de brann för sitt intresse och kände en stark lust att dela med sig av sina kunskaper.

Programledare som Paul King, Kristiane Backer, Ray Cokes, Steve Blame och Vanessa Warwick för att bara nämna några.

Självklart handlar detta om nostalgi, självklart fungerar det inte med en dygnet runt-spelande musikvideokanal idag, när vem som helst, när som helst kan välja sin egen musik; med eller utan bild.

Det jag saknar är mer det avantgardistiska, inte minst för tv-mediets egen skull.

Vad roligt det vore med en kanal som återigen sprutar och vibrerar av färg, som bänder våra föreställningar om form, rycker upp oss från våra invanda föreställningar om hur verkligheten skall vara och överraskar oss med en infallsrik populärkultur i ordets sannaste bemärkelse.

Eller så går man vidare till ostdisken som det här sköna kvällstidningsparet gjorde häromsistens.

Den där änklingen hittade en skön Edamer, genast begav de sig till Prästosten...i grevéns tid. Obs! Bilden är inte alls cheddarrangerad. Någon rubriksättare på Expressen tycks ingående ha studerat NileCity, den saken är klar.

Det visar sig att hon tar på sig ett par sådana här:

Elsa tog med sig en hundralapp, varken mer eller mindre och vi begav oss dit. Hon gick länge och botaniserade bland alla sakerna. Jag lärde henne att det skulle stå två siffror innan de två nollorna, i övriga fall skulle hon inte ha råd. Ekonomi i praktiken.

Plötsligt insåg Elsa att en gigantisk affisch på Disneyfilmen Bilar (vad det nu kan finnas för sinnesslö lallare som ens kan överväga ett sådan inköp) är värd lika mycket som 5 pennfodral från Top Model. En bra bit över budget, dessutom.

Till slut blev det en vacker sten, en blyertspenna och en hårborste. Låter ynkligt men det sammanlagda värdet är (enligt marknaden) 100 kronor.

Hårborstarna var alla rosa (taadaa!) och av märket Top Model (detta 2010-talets motsvarighet till Willy Wonkas Chokladfabrik i fråga om exklusivitet)

På baksidan av borstarna stod det antingen "Party Girl", "Fashion Queen" eller "Princess".

-Ja, Elsa...nu får du välja...

-Hmmm....den här tar jag..."Princess"...jag menar, jag är ju bara ett barn...

Puh....det här är bara en tidsfråga...om några år kommer hon väl hem med en "Party Girl"-borste, är jag rädd...

Nu finns hon inte mer och hennes död är bland mycket annat en påminnelse om att tiden går.

1987 var inte igår, det har faktiskt gått hela 25 år. Gamla stjärnor som Michael Jackson och Whitney Houston finns inte längre.

Snart är det bara Madonna kvar från ungdomens spöklikt raspiga gamla Trackskassetter.

Jag känner mig ändå priviligerad att ha fått vara med och se och höra denna världstjärna födas, tyvärr fick jag idag också se nyheten om hennes alltför tidiga död.

Whitney Houston blev bara 48 år.

En av de vackraste rösterna den här sidan Harrisburg.

Framförallt är det en strof som kommer upp i minnet, från den av hennes låtar som jag värderar högst; The Greatest Love Of All.

I ett parti av låten sjunger hon: "I decided long ago, never to walk in anyone's shadow..."

Dessvärre speglade inte texten verkligheten, då Whitney hittades död efter ett liv kantat av hårt missbruk.

Just detta gör henne inte särskilt unik i sin bransch.

1963-2012

Nu känner jag att jag verkligen handlat råvaror från kostcirkelns alla hörn....

Den klassiska tv-serien skapad av John Cleese och hans dåvarande fru Connie Both som spelades in i två omgångar 1975 och 1979.

Mycket har förstås redan sagts om denna tv-historiska milstolpe och nästan alla har väl åtminstone sett något av de 12 avsnitten. Bland de inbitna fansen brukar det ibland diskuteras exakt vilken episod som är den allra bästa.

Alla har sina favoriter.

De som brukar framhållas extra mycket är The Hotel Inspectors, Communication Problems,  The Psychiatrist och The Kipper and the corpse.

Jag personligen har mycket svårt att välja, nästan alla är fulländade men avsnittet med psykriatikern och hans fru som blir vittne till Basil Fawltys gagnlösa försök att förhindra vad han upplever som en opassande otukt i hotellrummen är enligt mig något av seriens finaste ögonblick.

Doktorns slutreplik om att Fawlty Towers erbjuder "stoff för en hel konferens" är en klassisk oneliner som på nåt sätt sammanfattar hela serien som ju i grunden kretsar kring Basils rädsla för sin fru, hans osäkerhet inför överheter och hans undertryckta passioner som av brittisk konvention förvägras att blomma upp utan snarare trycks ner i ett alldagligt, lutheranskt vakuum. En tryckkokare av bitterhet och sarkasm som bara väntar på att explodera, inte sällan framför den stackars kuvade kyparen Manuel.

En sak jag lärt mig genom att kolla på DVD-utgåvan av serien med John Cleeses röst som kommentator, är att serien verkligen är filmad framför en levande publik. Jag trodde aldrig att det var så de arbetade. Jag har förstått att det inte är några pålagda skratt men jag har alltid trott att skratten kommer från en enskild visning av det färdigproducerade resultatet, alltså att man visat upp ett färdigt avsnitt för publik och sedan spelat in deras reaktioner i realtid. Dock var det så att man på 70-talet fortfarande hade tid och pengar till att göra saker grundligt. Därför var det så att varenda scen spelades upp som ett välregisserat teaterstycke framför en sittande publik. Dessutom satt det en bildproducent som mycket noga och med stor känsla för tajming hade till uppgift att klippa in rätt bilder vid rätt tillfälle; en närmast övermänsklig uppgift då allt verkligen måste klaffa. Ett felaktigt knapptryck och hela scenen får efterredigeras och klippas om med ett betydligt sämre slutresultat.

Därför är det extra kul när Cleese berättar hur det verkligen gick till i den berömda lunchscenen i avsnittet The Hotel Inspectors. Det är här som en försäljare av skedar fångar Basils intresse eftersom Basil tror att han egentligen är hotellinspektör. Denne man (spelad av Bernard Cribbins) får allt vad han begär (tv på rummet, färska ärtor och ishinkar) och Basil fjäskar som bara den.

I scenen finns också en annan man (säljare av utombordsmotorer) som också han senare felaktigt kommer att utpekas som hotellinspektör. Han spelas av James Cossins och visar sig vara en vinkännare av rang.

Världsvant beställer han in en flaska Aloxe Corton 65 och när Cleese för första gången skall öppna den skall Cossins enligt manus konstatera att vinet har reagerat med korken och blivit dåligt.

Problemet är bara att butlejen inte vill låta sig korkas ur. Cleese kämpar med korken, kameran rullar. Plötsligt lossnar handtaget från korkskruven men kameran rullar. Cleese känner panik, Cossins rör inte en min. Allting rullar på inför publiken och Cleese börjar nu karva ut korken med metalldelen av korkskruven. Han gör ett försök att hälla upp vinet i glaset, ingenting händer. Cossins alltjämt cool. Detta står definitivt inte i manus. Till slut kommer det en stråle av vin genom den halvt sönderkarvade korken som skvätter upp på Cossins slips och halva bordsduken. Cossins smuttar direkt på det som landat i glaset och kan säga sin klassiska replik: -The wine has reacted with the cork and gone bad!

Scenen är räddad, gagsen kan rulla vidare som planerat efter denna lyckosamma lapsus orsakad av en mänsklig slump. En slump som just då berikade scenen och som idag betraktas som en modern klassiker.

Så kan det gå. Vissa saker går aldrig att repetera.

Frågan är om det blir lika många tittare nu på lördag.

De övriga kanalerna är ju inte sena att ge SVT en match om tittarna. Starkast i förhandskiken på lördagstablån för den 11 februari tycks i nuläget Axess TV vara.

Detta är vad de matchar mot Melodifestivalen på lördag. Det skall mycket till om SVT skall lyckas behålla publiken:

För visst finns det väl en viss likhet mellan Finlands nyvalde president Sauli Niinistö och Jack Nicholson som karaktären Jokern i Batman?

Spelet är ämnat främst till barn i åldrarna 6 till 12 år men när jag tänker efter skulle det nog inte vara särskilt förvånande om den i år femtioårige Gunde Svan också spelar Nyfiken På:

Premiären går i Växjö, denna populärkulturens svenska motsvarighet till 1920-talets Paris.

På scen står bl.a ett återförenat (var de nånsin splittrade?) Afro-Dite, Sean Banan och Thorsten Flinck.

Det kommer att skrivas spaltkilometer (kanske spaltmil) om denna tilldragelse i den försåtliga kvällspressen som mönstrat sina skarpaste reportrar för att förvisso sig om att inte missa den allra minsta höftrullning, nakenchock eller stämbandsproblematik som kan tänkas uppstå.

Personligen anser jag att hela evenemanget spelat ut sin roll. Jag är väldigt kunnig om den svenska schlagerhistorien (en kunskap som jag vet mer har att göra med mitt tonårsnördiga intresse för kalenderbiteri än med musikalisk övertygelse) och kan nattetid rabbla svenska vinnare från i alla fall 1971 och framåt såsom andra räknar får. 1975 Lasse Berghagen. 1981 Björn Skifs. 1977 Forbes. 1988 Tommy Körberg. Ja, du ser...nörderi.

Jag gillade Melodidfestivalen som den samlande kraft den var förr i tiden. Då när hela nationen tittade. När den ägde rum en enda televiserad afton, som jag minns var det en fredag och då värdskapet vandrade runt mellan de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och då Larz-Thure Ljungdahl avlämnade rösterna från Norrköping och så vidare.

Gamla, goda ångtelevisionens schlager med Ulf Elfving i Bobby Ewing-frisyr och Bengt Grafström i stickad slipover.

Så som det var innan Christer Björkman förvandlade det hela till en orgie i extremt dålig musik och en evighetslång freakshow från udda ställen som Smurfhallen i Edsbyn och liknande.

Präglad av denna besvikelse över sakernas tillstånd skapade jag för ett år sedan en Facebookgrupp (såsom min generation alltid gör då vi skönjer orättvisor i samhället) och hoppas förstås på en stor uppslutning nu när helvetet åter är över oss. Det som gruppen vänder sig emot är just den kollektiva känslan av tvång kring evenemanget. Detta att alla skall vara med. Att sitta bänkad framför tv:n varje lördag för att följa Melodifestivalen är nämligen att slösa med både synnerv, trumhinnor och liv. Att inte ta del av skiten å ändå bli sondmatad med information om mellon från alla medier i fyra veckors tid är sju resor värre!

Nej, tacka vet jag Melodifestivalen 1968. Jag såg den inte eftersom jag inte var född men kan utan svårighet ändå se evenemanget framför mig. Stilfullheten, de vackra kläderna (med kråsskjortor och gigantiska flugor i plysch för herrar och städrockar i aprikos för kvinnor) samt de smala, silverblänkande handmikrofonerna med sina svarta sladdar som gjorda för att snubbla över.

För att inte tala om alla de underbara bidragen. Gå och göm dig, Åke Tråk sjöng Monica Wessman. Towa Carson hävdade Du vet var jag finns och Svante Thuresson & Östen Warnerbring gjorde gemensam sak i stycket Här kommer pojkar.

Bäst var dock en ung man vid namn Claes-Göran Hederström. Hans episka Det börjar verka kärlek, banne mig är den allra bästa svenska melodifestivallåten genom alla tider.

I år är det 44 år sedan den kom men den håller än, något jag tidigare utvecklat i ett angeläget Rimbloggsinlägg.

Just nu är det kallt i Sverige. Kvikkjokk hade tydligen minus 42 grader idag. Man får ju hoppas att de tog sig några kvicka juck för att hålla värmen.

Det är kallt överallt nu. Hela Sverige har minusgrader, den varmaste temperaturen är visst minus 5.

I morse när jag vaknade var det minus 12,5 grader och då bor man ändå vid kusten och förväntar sig inte denna kyla.

Samtidigt förstår jag hur dumt det här låter för en person som befinner sig norr om Uppsala eller så. Den övre halvan av landet tycker väl att minus 20 är ganska normalt medan minus 30 börjar kännas lite kyligt.

Jag mötte min jovialiske granne, den pensionerade yrkesofficeren på stan i eftermiddags. Jag ropade till honom tvärs över gatan:

-Jaha...idag är det kallt!

Han svarade:

-Det är myggfritt!

Vet inte vad du tycker men nog verkar Ask ha lånat en del av sin look från Agnetha Fältskogs klassiska golvmoppsfrissa från 1987?

Det brukar vara allt från showdans a la Bob Fosse till hip hop- och discodans.

Varje uppvisning har ett tema och i år är tydligen temat kraft, berättar Elsa.

-Har ni bestämt vilka låtar ni kan dansa till då? frågar jag.

-Nej, men man får gärna ta med sig skivor och så om man har förslag på låtar som kan passa in, säger Elsa.

-Det finns en låt som heter The Power med ett band som hette Snap, hör jag mig själv säga och dessutom nynna lite försynt i förarsätet på bilen då jag skjutsar hem Elsa från träningen.

Dottern tar ingen vidare notis om detta.

Efter att vi parkerat och är på väg in i lägenheten utropar jag förtjust:

-Nu vet jag. Det fanns ett synthband som hette Kraftwerk....hör du...kraft...werk, det är väl passande. Det finns en fin liten låt som heter The Model, det är lite lugnare tempo, där skulle ni kunna dansa lite balett och liksom sväva med armarna när ni kommer in...she's a model and she's looking good...badum...da da da daaa da daa...skulle inte det bli fint om ni valde den?

Elsa tittar på mig en stund och säger sedan:

-Mmm...eller kanske någon annan...