Det är förbannat svårt med kommunikation.
Framförallt är det svårt att kommunicera om man är en inbiten ironiker.
Som vår vän Magnus, tillexempel.

Magnus är divisionschef på ett världsomspännande företag som har Karlskrona som en av sina produktionsorter.
Nyligen har han varit med och kammat hem en stororder till företaget värd 2,5 miljarder kronor.
Kan avslöja att det inte handlar om Telenor, även om storyn jag nu tänkt berätta kanske då blivit ännu dråpligare, med tanke på Telenors reklamslogan; vi älskar kommunikation.

För det gör vi ju. Det gör ju alla.
Kommunikation som landar, samtal som når fram, meningar och yttranden som förstås.
I Magnus jobb ingår det alltså att nå fram till människor, skaka deras händer, lyssna på deras tankar, massera deras jättestora egon, allt i syfte att kamma hem s.k storordrar likt den jag tidigare nämnt.

För några år sedan var han på en middagsbjudning hos en presumtiv kund. Minns inte var det ägde rum men någonstans i Europa, kanske Irland.
Där pratade han bl.a med en palestinier; en man som gift sig med en irländsk kvinna.
Palestiniern frågade Magnus var han kom från.
-Jag kommer från Sverige.

Och samtalet var igång. Artig mingelkonversation på affärsengelska.
Efter ett tag säger mannen:
-Hmmm...Sverige...hur är det nu. Ni har väl inget eget språk?
Magnus - som alltid vill drämma till med ironiska oneliners - säger omedelbart lite skämtsamt:
-Eget språk? Skall du säga - ni har ju inte ens ett eget land!

Palestiniern blir knäpptyst, snörper ihop munnen och får något väldigt mörkt i blicken.
Stämningen är låg, allting verkar fullständigt iskallt och fruset.
Magnus förbannar för sitt inre sin glappande käft. Palestiniern alltjämt tyst fast aningen mer arg, verkar det som.
Hade han varit tecknad hade han haft små röda moln sprutande ur öronen, likt någon av bröderna Dalton i Lucky Luke.
Blickarna flackar, ingen säger något.
Till slut räddar palestinierns irländska fru situationen genom att bombastiskt bryta isen med världens största gapflabb.
Efter ett tag börjar även hennes man att skratta och de hjälps sedan åt att skyndsamt lämna den verbalt minerade marken.
 

För ett tag sen gick jag förbi ett skyltfönster och såg en riktig drömsäng.
Dom där sängarna har ju en förmåga att se nästan äckligt mjuka, rogivande och inbjudande ut.

Prislappen liksom skymtade fram mellan två kuddar. När jag såg vad som stod på den höll jag på att få skrämselhicka.

Beloppet var femsiffrigt och första siffran var varken en etta, tvåa eller trea. Och sen såg jag att bredvid sängen stod en skylt. Med stora röda bokstäver, liksom som en förklaring till den skräckinjagande prislappen, stod det; Motordriven.
En motordriven säng. Så att köparen äntligen slipper sova manuellt.

Ni är väl med på visitkortshållaren? Det är en liten metallmanick som man ska sitta och pilla in sina visitkort i.

När man sen ska lämna ett kort skuffar man ut det ur den trevliga visitkorthållaren. Så att man slipper den oerhörda sociala nesan att överlämna sitt kort med handen. Jag har inga visitkort. Däremot har jag faktiskt en visitkortshållare. Aningens ologiskt kanske, men jag bidar min tid.

Om jag någon gång i mitt liv får visitkort så behöver jag ju inte utsätta mig för att överlämna kortet så där gammalmodigt i handen. Nej då, här ser ni min själ en kvinna med visitkortshållare.

Å andra sidan; vad hjälper det?
Jag är ju ändå helt körd och ute ur leken. Jag är ju så otrendig att jag fortfarande sover manuellt.

Över till ännu en krönika, signerad min sambo; Sara.

Många tycker att jag stressar. Det tycker inte jag.
Fast jag tycker att många andra stressar.

Jag är en person som gillar att planera och ha framförhållning. En vän kallar mig för strukturfascist.
Och okej, jag kan väl inte protestera alltför högljutt.
Men när jag planerat, strukturerat och dubbelkollat blir jag lugn och fin. Allt är ordnat. Nu är det lugnt och skönt. Inget ont kan hända mig, ty jag har en tidsplanering. Det är bara att följa den, minut för minut, timme för timme.

Det är i de lägena som folk börjar sucka, ge mig långa blickar och skratta ansträngt och irriterat åt mig.
-   Måste du hålla på och stressa så, säger de. Fast jag är inte ett dugg stressad. Tvärtom. Så länge det finns en vattentät tidsplanering som följs till punkt och pricka är jag lugn som en filbunke.

Det är när det ska börja improviseras som jag blir stressad.
-När ska vi åka, frågar jag.
-Asch, det får vi väl se, får jag till svar. När vi tycker att det börjar bli dags.

Då känner jag hur paniken kommer krypande. Pulsen stiger. Magsyran stiger. Allt stiger. När är det dags?
Är det om fem minuter eller en och en halv timme? Ska jag ta på mig skorna? Ska jag inte ta på mig skorna?
Sen, helt plötsligt, är det dags. Utan förvarning. Och då stressar alla som galningar. Tycker jag i alla fall. Fast de tycker att det är jag som har stressat dem. Hade de sagt från början att det var dags klockan 22 minuter över 11 hade allt varit lugnt för min del.

Det är väl bara att konstatera. Jag är strukturfascist.
Fast min pappa är mycket värre.
Han får nervsammanbrott om han inte lagom till frukost vet vad som serveras till middag.

Nästa dag, alltså.

Återigen dags för en liten krönika, signerad min sambo; Sara.

Vi svenskar är lagom. Vi svenskar tycker inte om att vara lagom.
Vi vill vara speciella, extraordinära och inte Svensson. Vi tycker om att nedlåtande säga att i det här landet ska ju allt vara så lagom.

Lite nedlåtande säger vi det.
Då förstår omgivningen att här ser ni en som inte är sådär tråkigt lagom svensk utan tvärtom en kontinental människa som inte är som alla andra.
En annan sak som vi svenskar ofta gillar att prata om är vädret. Många som i alla fall jag känner, gillar dessutom att klaga på vädret. Det är för varmt, för blåsigt, för kallt, liksom tungt i luften eller inte den där riktiga sommarvärmen.

Dessutom var vädret ofta bättre för några månader sen.
-Vilken bedrövlig sommar vi haft. Det trodde man inte när vi hade en sån fin vår, säger en bekant.
Samme bekant klagade hela våren över torkan och sin pollenallergi. Det var en bedrövlig vår.
Då. Fast nu var våren tydligen underbar. Jag sätter femtio spänn på att sommaren också var underbar. Fast i november. Nu är den tydligen hemsk.

Jag är den sista att sätta mig till doms över vädergnällisarna.
Själv gnäller jag mig igenom hela vintrarna över kylan, blåsten, slasket, mörkret och isfläckarna. Det jag möjligen kan säga till mitt försvar är att jag koncentrerar gnälleriet till vinterhalvåret.
Dessutom är det ett fånigt gnälleri eftersom vintrarna skulle bli lättare att uthärda om jag skaffade rejäla kängor och en toppluva.

Det är för varmt. Det är för kallt. Det har regnat för lite. Det har regnat för mycket. Tacka vet jag förra hösten. Fast då var det egentligen för blåsigt. Men egentligen borde vi ju vara tacksamma.

Vädret är ju nästan aldrig lagom. Och lagom vill man ju inte vara.

Dags för ännu en krönika av min sambo; Sara.


Undrar om det gjorts någon doktorsavhandling på hur rykten sprids?
Det borde göras annars, för ämnet är faktiskt värt en doktorsavhandling.

Främst brukar det ju vara kändisar som utsätts. Jag har läst om flera kändisar som suttit och läst i tidningen att de varit med om hemska olyckor och förmodligen avlidit. Då sätter man nog morgonkaffet i halsen. Det i särklass vanligaste rykten måste väl vara att folk har ett förhållande. Alternativt då att ett par har brutit upp.

En kille jag känner var med om ett rykte som så att säga var det motsatta. Han var lycklig och glad sambo med en tjej men ryktet ville säga att deras förhållande bara var vänskapligt. När några kom på besök hos paret blev gästerna chockade över att de sov i samma säng.
Själv har jag hört om mig och en kille jag var tillsammans med att ryktet sa att vi var syskon och ingenting annat.
En väninna till mig fick sig en varning i all välmening. Det var nog bäst att hon slutade upp med att odla marijuana. Min väninna blev djupt chockad. Det enda hon odlat i hela sitt liv var nämligen tomater.

En annan väninna blev ikappsprungen på stan av en tjej som ville ha en autograf av Carolas lillasyster. När min kompis ärligt sa att hon inte hade några som helst släktband till Carola vägrade tjejen först tro henne. Hon hade hört det av flera stycken på stan under ganska lång tid. Min kompis är inte ens lik Carola.

Hur kan ett sånt rykte starta?
Fast det finns en annan sak med rykten som jag verkligen skulle vilja ha reda på.
Hur många rykten om ens person som man själv aldrig får reda på?

Det är väl lika bra att dementera medan tid är.
Jag har - i alla fall vad jag vet - ingen som helst släktrelation till Mikael Odenberg.

Här följer nu en krönika från min sambo och gästbloggare; Sara.


Jag känner folk som har fotografiskt minne för ansikten.
Jag blir alltid lika imponerad för själv minns jag knappt hur jag själv ser ut.
Kanske lika bra det, förresten. Däremot är jag djävulskt duktig på att minnas olika sifferkombinationer. Telefonnummer, kontonummer, klockslag och datum sätter sig i hjärnbarken utan några problem. Det är jättebra om man inte har telefonboken med sig eller om jag raskt måste rabbla upp mitt kontonummer.

Det är ju däremot inte mycket värt i rent sociala sammanhang. Folk vill ju hellre att man ska minnas hur de ser ut än vad de har för postnummer, förståligt nog. En gång stod jag och berättade för en kille att det var trevligt sist vi sågs men kompisen som han hade med sig var en ordentligt tråkig typ.

Killen började fråga mig om vad jag och hans kompis hade pratat om och jag svarade beredvilligt. Efter ett tag såg han lite ledsen ut och sa:
- Men det var ju mig du pratade med.
Sen fanns det inte mycket att säga så jag sa bara åt honom att ha det så bra och gick därifrån.

Det borde finnas en chans att systematisera minnet. Jag har inget som helst behov av att minnas min storasysters gamla ex eller registreringsnumret på den skruttiga Golf som jag sålde för nära tio år sedan.
Men jag minns det lik förbannat.

Jag skulle gärna minnas titeln på en speciell bok som jag vill läsa om och var jag har lagt min svarta kofta. Det har jag totalt glömt bort. Det skulle finnas en deleteknapp för saker som man inte behöver minnas längre. Killen jag pratade med blev nog ledsen. Det hade jag i alla fall blivit. Det var inte meningen.

Jag hoppas verkligen att han har glömt mig.