Över till ännu en krönika, signerad min sambo; Sara.

Många tycker att jag stressar. Det tycker inte jag.
Fast jag tycker att många andra stressar.

Jag är en person som gillar att planera och ha framförhållning. En vän kallar mig för strukturfascist.
Och okej, jag kan väl inte protestera alltför högljutt.
Men när jag planerat, strukturerat och dubbelkollat blir jag lugn och fin. Allt är ordnat. Nu är det lugnt och skönt. Inget ont kan hända mig, ty jag har en tidsplanering. Det är bara att följa den, minut för minut, timme för timme.

Det är i de lägena som folk börjar sucka, ge mig långa blickar och skratta ansträngt och irriterat åt mig.
-   Måste du hålla på och stressa så, säger de. Fast jag är inte ett dugg stressad. Tvärtom. Så länge det finns en vattentät tidsplanering som följs till punkt och pricka är jag lugn som en filbunke.

Det är när det ska börja improviseras som jag blir stressad.
-När ska vi åka, frågar jag.
-Asch, det får vi väl se, får jag till svar. När vi tycker att det börjar bli dags.

Då känner jag hur paniken kommer krypande. Pulsen stiger. Magsyran stiger. Allt stiger. När är det dags?
Är det om fem minuter eller en och en halv timme? Ska jag ta på mig skorna? Ska jag inte ta på mig skorna?
Sen, helt plötsligt, är det dags. Utan förvarning. Och då stressar alla som galningar. Tycker jag i alla fall. Fast de tycker att det är jag som har stressat dem. Hade de sagt från början att det var dags klockan 22 minuter över 11 hade allt varit lugnt för min del.

Det är väl bara att konstatera. Jag är strukturfascist.
Fast min pappa är mycket värre.
Han får nervsammanbrott om han inte lagom till frukost vet vad som serveras till middag.

Nästa dag, alltså.