När det skall smaskas glass i vårt hushåll har jag och min sambo olika preferenser.
Barnen äter allt, bara det är glass.

Sambon hatar vaniljglass. Hon tycker att det är den mest intetsägande, tråkiga och mesiga smak som finns.
"Jag förstår inte varför du envisas med att köpa den här hopplösa vaniljglassen. Den är ju bara sämst".

Säger Sara som tydligen föredrar chokladglass eller ännu hellre sådan här vattnig, fruktig sorbet. Gärna med äcklig, fadd smak av mango eller något annat exotiskt.
Fy fasiken.

Nej. Vanilj gillar jag. Kanske ingen smakexplosion i munnen men en stabil och god smakupplevelse.
Helst skall det vara gammaldags vanilj. Ju äldre, desto bättre.

Vaniljen skall vara så gammaldags att man ser sig själv sitta uppklädd i vit kostym, halmhatt och monokel.
Vidare skall man ha promenadkäpp och en liten, välansad mustasch.
Ja, sanningen att säga vill jag ha en så gammal vanilj att den en gång mött V-Gurra i tennis i Båstad och självfallet förlorat matchen. Så gammaldags skall min vaniljglass vara.


Här ses V-Gurra och Vaniljen samspråka efter en väl spelad tre-setare.