Har den senaste veckan börjat jobba lite bredvid på ett ställe en bit utanför stadskärnan.
Eftersom jag inte lyckas lära mig busstidtabellen utan ständigt kommer 2 minuter för sent tvingas jag cykla ut till jobbet.

Cykelvägen löper utmed vattnet. Vi är ju trots allt i Karlskrona.
Finns det vatten, finns det vind.

Det roliga är att denna stad erbjuder konstant motvind. Man cyklar norrut (och en vattenfylld, styv kuling piskar en i ansiktet ), några timmar senare skall man cykla söderut, hemåt igen. Och då har vindhelvetet vänt.
Och tilltagit i styrka. Nu möter man den som en bastant, osynlig tegelvägg som gör att enda räddningen blir att hoppa av cykeln och lite halvlutad leda densamma framåt. Då går det i singelfart.

Annars är det ju förstås ens envisa försök till att trampa cykeln framåt i motvind som man minns när kvällen sänker sig och träningsvärken kommer fram. Och tro mig. Ont gör det.

Jag säger som Shakira: My Hips Don't Lie.