Jag har under väldigt lång tid följt kvällstidningen Expressens öden och äventyr i med- och motgång. Man kan väl säga att det är en slags hatkärlek.

Från Bo Strömstedts professionella publikation genom skärselden med Månsson/Wästberg och Jutterström för att sedan gå på pumpen rejält med Berner (minns du när Expressen hade två delar, varav den ena skulle vara en s.k Kulturdel...hehe..Berners idé).

Efter Staffan Thorsell och framåt har tidningen hittat sin själ igen, även om Otto Sjöberg dragit tidningen långt i skvallerträsket.

Trots all layoutomgörning och alla chefsbyten de senaste tio åren, finns det några konstanter som gör Expressen mer än läsvärd. Nils Schwartz är en, Linna Johansson och Anders Ehnmark några andra.

Främst är det väl numera ändå sportkrönikören Mats Olsson som inte får missas, och då skall man veta att jag alls inte är vidare sportintresserad.
Olsson är en skarp stilist och ett föredöme för alla skrivande individer. Han har en egen stil och ett sätt att formulera sig som omedelbart gör att man känner sig hemma; hemma i det speciella Olsson-land som är byggt av lika delar sport, bluesrock, kioskdeckare och mat, helst en "mjukt hetsande chili".
Samt Olssons speciella, lågmälda och ironiska humor.

Det finns många reportrar på tidningen som blivit legendariska. Arne Lemberg dog redan 1979 mitt i sitt tjänsteutövande, namnet är i det närmaste legendariskt.
Ulf Nilson, självklart en klassiker, fortfarande verksam som krönikör men numera gaggig och dåligt påläst. Tommy Schönstedt gör sina märkliga knäck om pensionärer som äter tårta och så vidare. Och så har vi den omdiskuterade Ingvar Hedlund.
Det är om honom denna text handlar egentligen.

Anledningen är att denna trogne Expressenmedarbetare samlat sina över 30 år på tidningen i en bok, kallad Tabloism. Där får vi följa in bakom kvällstidningskulisserna.
Dessutom kan man helt gratis läsa hela boken på internet. Adressen är www.tabloism.se

Kanske något att slå ihjäl de kalla vårnätterna med?