Om morgnarna känns det lite som filmen Groundhog Day med Bill Murray.
Långsamt trampar jag min enväxlade cykel utmed samma väg. I samma blåst. I samma stad.

Jag möter ständigt samma ansikten. Vid ungefär samma tidpunkt.

Först är det Oskars pappa, känd från dagis.
Därefter en officer som liknar Tjadden Hällström på pricken. I full uniform och en sådan där sladdrig portfölj modell 1977.



Sedan en kvinnlig gymnasist som står lutad mot sin cykel och tok-sms:ar, till synes lyckligt ovetande om det här med morgonstress.

Hon missar ju bara en lektion. Vad gör det om 100 år?