Jag älskar film.

Gammal film, helst från 60- eller 70-talen. Filmer om politik, agenter och deckare eller om mänskligt drama och humor.
Det viktigaste är att filmerna är gamla. Ju murrigare färg på huvudpersonens överrock, desto bättre.

Filmer med Donald Sutherland i buskiga polisonger eller Peter Sellers i rökrock...
Bondrullar, katastrofrullar, filmer där Dudley Moore är full.
Tecnicolor, filmer som utspelar sig i New York och där alla samlas till fest i någon paradvåning och någon sitter vid pianot och alla sjunger med i Gershwinlåtar för full hals.

Intellektuella filmer om psykologer eller journalister, såväl som slapstickartade filmer i en nästan barnslig fantasivärld.
Filmer med terapisoffor som en naturlig del av rekvisitan; terapisoffor och barskåp i mahogny...

Nåväl - dit jag vill komma är detta:
Vi är fortfarande så gammalmodiga i vår familj att vi istället för att titta på någon streamad rulle över internet, köper hem små DVD-filmer då och då.

Mest är det jag som handlar dem och tvingas allt som oftast efter köpet smuggla ner filmerna i dvd-förvaringen för att undvika upptäckt.
Häromdagen kom Sara på mig. Jag hade köpt en modern film som handlade om gamla händelser (sådana funkar också till nöds)
-Jaha! Vad är det nu för film du har köpt?
-Ehhh...det är inget...inget särskilt...
-Kom inte hem med dina tråkiga Mattias-filmer...
-Eh...det är..nej...jag menar...
-Vad är det för film?
-Du behöver inte...
-Vad var det jag sa...Frost/Nixon...det var ju krispigt...