Svårt att föreställa sig något somrigare än att sitta i skuggan och lyssna på P1 via sin mobiltelefon.

 

Från vattnet blåser det en stilla bris, solen står högt på himlen som sig bör då klockan just slagit 13.00.

Medan man ser hur det blänkande vattnet skummar sig runt benen på de tappra badare som utan vidare baktankar springer ut i havet, klingar tonerna av signaturen till programmet Sommar ut från mobilen. 

 

Då jag inte orkar bry mig om såna fjomsiga grejor som hörsnäckor (eller vad det kallas nu för tiden, det som förr hette freestylelurar) får de omkringvarande ta del av det helyllesvenska "Sommar, sommar, sommar"...

Möjligtvis inkräktar detta på deras integritet, eventuellt störs de av de glada dragspelstonerna. Må så vara. 

För mig är det ett starkt minne från barndomen. Radio, badstrand, sol. 

I den ordningen. 

 

När signaturen ebbat ut, stänger jag av. Dagens sommarvärdar intresserar mig inte. Det är signaturen jag vill åt. Radions Underhållningsorkester från 1959. 

Sakta reser jag mig igen (inte helt olikt Thorsten Flinck) och vandrar bort från strandens blåst, in i skogen, till den stillastående hettan. Sätter mig ner och läser en bok (just nu Tony & Susan av Austin Wright). 

Efter ett tag vandrar jag vidare och det är då jag förbannar mig själv för att jag inte mer efterliknade Flinck, att jag inte tänkte på att vandra barfota. 

Mina fula kängliknande vandringssandaler som jag egentligen inte använt sedan 2002, åsamkar mig nämligen skoskav (men bara på högerfoten, märkligt nog). Detta uppstod i maj, blev ett sår som nu läkt. Trots detta är huden så öm att smärtan ofta återkommer. Detta är min motsvarighet till Ingmar Bergmans mage; det tycks aldrig bli riktigt bra. 

Ett alternativ är ju då att gå barfota. 

Ett annat är att skaffa nya skor. 

Ett tredje är att såga av sig foten. 

 

Vilket hade Bergman valt?