MÄRKLIGA BETYG

Ungefär tjugotre månader efter alla andra på jorden har jag nu sett filmen om Mark Zuckerberg och Facebook, kallad The Social Network.

Intressant ämne, hyfsat habil film med en lysande huvudrollsinnehavare i Jesse Eisenberg. Största överraskningen var kanske ändå Justin Timberlake i rollen som Sean Parker; mina uppfattningar om den gamle pojkpopsprätten har delvis reviderats.

Ändå....jag vet inte...

För mig är filmen en ganska typisk trea. Bra manus, en del starka skådespelarinsatser och rent filmiskt godkänd.

Ändå har samtliga recensenter vars betyg klistrats fast på DVD-omslaget, öst ut fyror eller femmor över filmen.

Juryn för Golden Globe har även belönat den med fyra gyllene bollar och Oscarsjuryn gav den två Oscars. Den var nominerad i åtta..säger ÅTTA klasser...

Jag kan inte riktigt fatta detta. Förr i tiden när en film fick betyget fem av fem så var det verkligen en exeptionellt bra film. Idag känns det som att vilken film som helst som innehåller nån typ av dialog och har något högre ambitioner än att visa drakar som slåss med robotar, får högsta betyg.

Skall det verkligen inte krävas mer av en film? Mer än enbart namnet på manusförfattaren och regissören och deras goda renommé som garant för ett högt betyg?

Skall inte en film som får högsta betyg vara gjuten från första bildrutan till den sista? Såna filmer som har världens bästa skådespelare ner till minsta biroll, där manuset skulle kunna vara en av de litterära klassikerna, där varje scen är som en målning av Rembrandt, där miljöer och scenografi är nyskapande, häpnadsväckande, aldrig tidigare upplevda.

Filmer som Barry Lyndon av Kubrick, Milos Foremans Amadeus eller varför inte Ben Hur (även om den är sävlig är den ju fantastiskt storslagen)

Uppenbarligen tycker exempelvis Svenska Dagbladets recensent (som gav The Social Network en femma) att filmen om Zuckerberg och Woody Allens Annie Hall eller James Camerons Titanic är precis lika stora som konstverk betraktade.

För mig är det en ganska nedslående tanke.

Jag har fortfarande inte sett denna. Tyckte den verkade väldigt bra när man läste om den men sen känns det snabbt lite ljummare.



Ibland är hypen så stor att man nästan går på allt snack, när jag nyss sett Walk The Line tyckte jag den var otroligt bra, men i efterhand började man fundera om den verkligen var det. Sen finns det en massa filmer som man "ska gilla" men jag fattar ärligt inte varför de är så speciella, typ Royal Tenenbaums, Lost In Translation och andra filmer som är för smarta för sitt eget bästa.

Jag tyckte den var någorlunda ok (såg också först först i år, men så gillar jag "true story-filmer". En ganska osympatiskt huvudperson, svårt att bygga en hjältestory kring honom. Vissa grejer var nästan för klischeartade för att man ska tro på dom, men de var ju sanna. Tänker på den superrika brödraparet som var Eisenbergs huvudantagonister, de var som hämtade ur en dålig collegefilm/Adam Sandler-film med överklass-Jocks/sportfånar som bråkar med nörden. Instämmer med ditt omdöme om Timberlake, han överaskar allt mer som skådis,det går utmärkt att bortse från hans tidigare roll som popstjärna. Ungefär som med Wahlberg-bröderna, vem bryr sig idag om deras tid som flickidoler i NKTOB? =D