INTE BARA TYST UTAN OCKSÅ SÅÅÅ BRA

Tidskriften FLM, enligt egen utsago "filmtidskriften för dig som kräver lite mer", utkom i slutet av augusti med en topplista över Historiens bästa svenska filmer; filmer gjorda av svenskar för en svensk publik, huvudsakligen på det svenska språket.

Såna filmer som väldigt få går och tittar på med andra ord, om det inte är Rolf Börjlind som skrivit manus.  

 

Tjugofem titlar hade tagits fram och rangordningen gjordes av erkänt habila filmvetarproffs och rakryggade recensionsrävar.

Överst på listan över den absolut bästa svenska filmen genom alla tider, är en film som egentligen aldrig gjort så mycket väsen av sig; mestadels beroende på det faktum att det är en stumfilm. 

Jo, du läste rätt - den absolut bästa filmen sedan 1800-talets senare hälft, är alltså (enligt FLM) Victor Sjöströms Körkarlen från 1921.

Man häpnar. 

Nog för att det är en både vacker och säkert (utifrån denna tids tekniska förmåga) väldigt nyskapande film men den är ju för jäkla seg. Att kalla detta för den svenska filmhistoriens bästa film är ett hån mot alla de efterkommande filmarbetare som med livfulla manus, riktiga skådespelarinsatser (till skillnad från att gapa stort och plira med ögonen som stumfilmsaktörerna höll på med) och vackert filmade bilder berikat den svenska filmen. 

Stora regissörer som Bo Widerberg, Ingmar Bergman och Roy Andersson för att bara nämna ett fåtal. På senare tid har också många kvinnliga regissörer klivit fram - exempelvis Ella Lemhagen och Maria Blom; först på artonde plats på listan hittar vi en kvinnlig regissör; nämligen Mai Zetterling. 

 

Personligen skulle jag vilja lyfta fram Janne Halldoff som en av efterkrigstidens bästa svenska filmmakare. Han och självfallet den store Bo Widerberg. 

Listan som sådan är märkbart pretentiös men många av de stora titlarna finns med; Mannen på taket, Fanny & Alexander och Den enfaldige mördaren. 

Gott så. Min fråga är dock varför de helt förbisett Sällskapsresan från 1980, i mitt tycke en av de svenska filmer som träffar den svenska mentaliteten och folksjälen allra djupast. 

Helt klart topp tio i min värld. 

 

Sällskapsresan är gjord av "tönten" Lasse Åberg, och väldigt många människor tycker om den. Då kan man inte ge den cred i någon skitnödig lista. Synd, för det är en helt formidabel film. Förmodligen min favorit bland svenska filmer också.

Dessutom funkar den även om den yngre generationen. Min 10-åring med några charterresor i bagaget, hon skrattar sig halvt fördärvad.

Ja, vi får vänta tills Gradvall skriver den stora dokumentära boken om Sällskapsresan innan den filmen blir rumsren. Han är ju nästan ensam i Sverige om att ta populärkultur på allvar.

Den måste väl vara med i den där boken 1000 svenska klassiker, vad den nu heter? Annars är hoppet ute, men visst, det är "fulkultur", som Vi hade i alla fall tur med vädret, en annan modern svensk klassiker.

Det konstiga är att en del fulkultur renderar mycket uppmärksamhet i seriösa tidskrifter och av seriösa bedömare. Star Wars, till exempel. Eller Lady Gaga.

Ja, men Queen (som väl egenligen är den felande länken mellan Star Wars och Lady Gaga) vill de inte ens ta i med tång.

Ha ha. Det var en bra beskrivning av Queen. Som ett långt, pretentiöst Star Wars-intro där Lady Gaga är Prinsessan Leia och Mercury Darth Vader. Brian May är Chewbacca.

Haha, ja jag vet inte riktigt vad jag menade men det var väl glamour + high tech.