Vi bor i en charmig stadsdel. Ibland är det nästan som att det känns lite tecknat. Grannarna hälsar snällt på varandra, katterna ligger på blåmålade bänkar och spinner, trafiken rullar ganska lugnt och från ett öppet fönster hör man hur någon avskalat spelar en sorgsen jazzmelodi på klarinett. Vi bor i kulturkvarteren, helt enkelt.

Om kvällarna ligger doften av brasved tung över de mysiga husen där man genom immiga rutor kan skönja det stilla suddet från en ensam tv-apparat...

Det är tyst och stilla. Det känns nästan lite danskt. Gemytligt, på nåt sätt.

Tänkte delge bloggens läsare en episod från veckan. På väg mot dagis för att hämta barnen häromdagen ser jag brevbäraren i färd med att dela ut sin post. På gatan där han befinner sig bor det en gammal dam, ett riktigt gammalt russin som alltid (dag som natt) sitter i sitt fönster på andra våningen och lyssnar på radio. Eller virkar eller...ja...vad man nu kan tänkas hitta på. Hon brukar kika fram bakom ett par dassiga, oerhört tunna gardiner.

När damen ser posttjänstemannen komma begynner hon att hiva ner en gammal skrynklig ICA-kasse fäst i ett snöre genom sitt öppna fönster. Samtidigt ropar hon till sig postis.

Han tar - detta är tydligen en väl inövad ritual a la Söderkåkar - fram veckans prenumerationsexemplar av Allers och lägger ner tidningen i ICA-påsen. Sedan säger han "varsågod" och tanten kan snabbt dra upp plastpåsen innehållande veckans matnyttiga läsning.

Jag passerar dem, ler lite åt den ömma scenen och traskar vidare i en känsla av att befinna mig i någon slumrande, dansk kuststad...