Här startar nu en ny avdelning på Nonsensakuten.
Tanken är att ge dig som läsare tillfälle att minnas några minst sagt bortglömda kulturfenomen. Trender och företeelser, s.k "flugor" inom populärkulturen. Företeelser som snabbt flög upp i luften, anförda av mediabruset för att tämligen snart landa likt illa bakade pannkakor. Du får gärna bidra med egna exempel på dessa kulturfenomen genom att mejla på [email protected]

Först ut: BRANDSTA-KLAPPEN



Året var 2002. Bland de band som utgjorde deltagarna i Melodifestivalen återfanns ett glatt gäng arbetskamrater från Helsingborg. Dessa hette Glenn Borgkvist, Olle Östberg, Mats Nilsson, Ulf Johansson och Tom Börjesson.
Några glada gamänger som förutom att jobba som brandmän, spelade i ett lokalt hobbyband vars gimmick var att uppträda i full brandmannautrustning, dvs rökdykardräkt och hjälm.
Grabbarna hade nått en modest framgång i sydvästra Skåne med sitt band Brandsta City Släckers.
Nu var turen kommen att vidga sina vyer och möta en större publik.

Inför Melodifestivalen uppstod dock en kontrovers mellan sångaren i dansbandet Barbados (Magnus Carlsson) och Brandsta City Släckers. Carlsson ansåg att Brandsta med sina rökdykardräkter drog ett löjets skimmer över ett arrangemang som annars traditionellt kännetecknas av seriositet och god smak.
När det visade sig att Barbados och Brandsta tillsammans gått vidare ifrån delfinalen vägrade Carlsson att förekomma på samma bild (jfr Bengt Westerberg och Ian & Bert efter valet 1991) som Glenn Borgkvist & Co.

En stor, bidragande orsak till brandmännens framgång 2002 står att finna i deras raffinerade scenframträdande och då framförallt med tonvikt på den sceniska effekten Brandsta-klappen. Bandets gimmick blev så populär att kvällstidningarna inför Globenfinalen ritade schematiska bilder över hur den s.k quattroklappen skulle utföras.
Kortfattat kan den beskrivningen låta så här. Två figuranter ställer sig intill varandra med kroppens framsida parallellt åt samma håll. Figuranten till vänster lyfter sin högerhand i riktning åt sin bandkollega medan figuranten till höger lyfter sin vänsterhand åt motsatt håll så att bägge händerna enkelt kan mötas.
Vänsterfigurantens högerhand och högerfigurantens vänsterhand formas sedan till en avlång och platt handflata och håller sig kvar i detta läge i väntan på den förlösande Brandstaklappen.
När rytmen tillåter eller det helt enkelt känns som att det är dags möts de båda figuranternas handflator på ett sådant sätt att ett klappliknande ljud uppstår. Om bägge gjort helt rätt kan man säga att Brandstaklappen blivit korrekt utförd.



Borgkvist skapade tillsammans med sin kollega Olle Östberg Brandstaklappen till schlagerbidraget Kom och ta mig långt härifrån. Han säger själv att han frågade bandets trummis om vad han tyckte om klappen varpå denne enligt Borgkvist skall ha svarat: "Ja, hittar ni inte på något bättre så får ni väl köra på det".
Grabbarna vann inte med sin låt men fick ändå nytt förtroende året efter (2003) att tävla med låten 15 minuter, dock utan någon Brandsta-klapp. Detta populärkulturella fenomen ansågs då redan vara glömt.

Så är det här i världen.
Brandmän kommer det nog alltid att finnas. Men Brandsta-klappen och Brandsta City Släckers 15 minuter i rampljuset är slut.