Eftersom jag föddes med grå starr räknas jag till de stackars sällar som förr benämndes handikappade, numera heter det väl funktionshindrade eller funktionsnedsatta eller något annat.

Nåväl. Det jag vill säga är detta: jag måste bära kontaktlinser annars ser jag nada...rien...niente...
Och dessa linser bekostas (pga mitt predikament) av landstinget.
Två gånger varje år tilldelas jag två par linser och har så gjort sedan 1985.
Från början hårda som sten, dessa kunde jag inte ha, utan de halvmjuka linserna som följde därpå kändes som en revolution för ögat.

De senaste fem-tio åren har det pratats mycket om de nya, luftgenomsläppande silikonlinserna som alla icke-handikappade linsbärare får pröjsa dyrt för.
Man har sagt mig att de skulle vara bra för mig, enda kruxet har varit att man inte kunnat tillverka dem i den extremt starka styrka som mina ögon kräver.

Ända tills nu. Nu verkar de finnas.
Vid besök hos Syncentralen idag fick jag nämligen två par.
Problemet för mig nu är att anpassa mig till dessa manetliknande klumpar. De beter sig nämligen som små barbapapor!

Lär eventuellt återkomma i ämnet. Det enda jag vet hittills är att det inte var någon klok idé att stressa i sig linserna hos optikern. Den ena känns som om den hör hemma någonstans i Sahara.