EN HYLLNING TILL KJELL

Sveriges Radio har många gamla rävar med otrolig karisma, fantastisk närvaro och en enorm beläsenhet på sina ämnen. Tänkte här snabbt belysa två favoriter för att sedan hylla den absolut bäste. Mästaren inom svensk radio.

Nåväl. Vi börjar med Stefan Wermelin.
Otroligt kunnig, engagerad och med en säregen, väldigt varm och gemytlig röst. Folkbildare och arkivgrävare, ständigt på jakt efter udda musik eller guldkorn ur den svenska pop- och underhållningshistorien. Har med rätta blivit hyllad för sina journalistiskt spänstiga radioserier om bl.a den svenska popmusiken och Svensk Ords historia m.m m.m.
image191

En annan verkligt klassisk radioröst tillhör Kersti Adams-Ray som numera återfinns som morgonpratare i P2.
Hon har en sannerligen lång karriär som innebär 50-årsjubileum 2008. Känd från 60-talets popradio och 80-talets klassiker Radioapparaten och Frukostbrickan mm mm mm. 50 år av total koll på popen, kulturen och musiken. Och så hennes trygga röst. En riktig nostalgikick.
image192

Slutligen då radiomannen med stort R. The One and Only; Kjell Alinge.
image193
En fullständigt unik radiomänniska. En förtrollande röst; väsande, släpande, skrikande, muttrande, pipande, tjutande, förtroligt viskande och mycket, mycket mer.
En röst som verkligen trollbinder, en närvaro som känns som om den svävar någonstans utanför radioapparaten. En humor som är torr, cynisk, ironisk, ibland bubblande ut i skrattparoxysmer men oftast lågmäld och avvaktande.
Det känns verkligen som en upplevelse i likhet med berg- och dalbaneåkning när man lyssnar på honom. Det är hisnande och spännande. Man vet aldrig vart man hamnar.

Jag upptäckte Alinge i min ungdom och fattade väl inte hela konceptet mer än att jag på söndagsförmiddagarna satt förstummad och bara lyssnade, lite som när Ernst-Hugo Järegård talade.
Allting stannade liksom av.

Eldorado var då ett experimentellt nöjesmagasin med koll på populärkulturen men lika mycket en typ av stillsam standup med Alinges röst hela tiden väldigt, väldigt nära mikrofonen. Han måste ha varit pionjär när det kom till att handla om det nya fenomet videofilm och vilka rullar som skulle kollas in, så kallade videotips.
Vem minns inte den ettriga vinjetten VIIIIII-DEEEEE-OOOOOO exempelvis? Eller insändarhörnan "På samma våglängd"?.
Och hela tiden den suggestiva bakgrundsmusiken som ett kitt att binda samman hela härligheten med.

Jag vet att radiosverige är aningen uppdelat i de som verkligen gillar Kjell Alinge, och de som verkligen hatar honom. Jag för min del har alltid imponerats och fascinerats av hans konst, för att använda en korrekt term.
I mina ljusa stunder tänker jag mig att denna uppdelning mellan hat och kärlek var likadan gällande mig, när jag sände radio. För jag ville nämligen också beröra, flytta fram positionerna, tänka lite annorlunda, låta lite annorlunda.

Möjligen blev det slutgiltiga resultatet bara till en liten promille av allt det jag föresatt mig.
Självklart kommer jag aldrig upp i Alinges klass. Det är som att jämföra Mozart med A-teens.
Men i alla fall.

Kul är det att Kjell fortfarande är verksam. Varje torsdagskväll från 22.30 till midnatt kan man lyssna på hans Eldorado i P2. Detta program skiljer sig dock markant från 80-talets show med samma namn.
Nutidens Eldorado är ännu mer experimentellt och möjligen lite svårt att greppa men känslan av ljudäventyr är den samma. Som att krypa in i högtalarna och sedan falla handlöst ner i ett hav av ljud, effekter och musik, stillsamt ledsagad av Kjell Alinges alltid lika trygga och lakoniska röst.

Coolt, tidlöst och otroligt bra.



Kommentarer
Postat av: gunnar i vaplan

Jomenvisst, radion är ett fantastiskt media.
Jus nu lyssnar jag till "Spanarna" som också är en riktig klassiker.

2008-02-22 @ 15:28:20
URL: http://kustvagen.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0