Man skulle kunna tro att en vanlig vardagsmorgon hemma hos oss - vilken som helst - var regisserad av numera avlidne demonregissören Ingmar Bergman.

Morgnarna påminner nämligen om framförallt en känd Bergmanfilm.

Och det är inte Tystnaden.

Tvärtom. Sara som ju jobbar till klockan 1-2 på nätterna ganska ofta kommer hem mitt i natten och brukar efter en stunds bokläsning somna runt 02.30.

Barnen vaknar runt 06.10.

Min uppgift blir nu att se till att allting rullar. Toalettbesök, frukost, påklädning, tandborstning osv osv.
Ett pressat tidschema innan det bär av till dagis. Ingalunda unikt för en familj i vår situation.
Det som skiljer sig något är det här med tystnaden. Den påkallade.

Reglerna är egentligen jävligt enkla. Mamma måste sova. Vår nuvarande lägenhet erbjuder ingen "dörren är nu stängd"-lösning, sovrummet glider liksom över i ett annat rum, normalt kallat matrum men omöjligt att nyttja för detta ändamål klockan 06.34 en måndagsmorgon. Vägg i vägg med detta matrum ligger köket. Där måste vi få finnas (läs: där måste JAG få finnas för att göra frukost. Problemet är bara det att jag jagas av två små individer som också vill finnas just där, just då...och LÅTA VÄLDIGT MYCKET!!)

Hela lägenheten är egentligen omöjlig ur akustisk synpunkt. De flesta av dörrarna går visserligen att stänga men det hjälper inte när den enda i hela huset som 1. är vaken och 2. viskar är undertecknad.
Det som nu händer är att jag springer som en tomte för att hålla tidsschemat, viskande och fäktande med armarna medan E o V bråkar, ramlar, fumlar, kissar, slåss, sparkar i affekt samt ROPAR VÄLDIGT VÄLDIGT HÖGT FÖR ATT PÅKALLA MIN OCH VARANDRAS UPPMÄRKSAMHET.

Så här kan det te sig:

Jag (viskande): -Elsa, så...ta på dig nu.
Elsa: -JAG VILL INTE!
Jag (viskande): - Scchhhhh! Mamma vaknar, kom igen. Ta på dig dina kläder!
Elsa: -JAG VILL INTE SA JAG!!!
Jag (irriterat men viskande): Tyst! Nu skärper du dig. Ta nu på dig dina kläder!
Elsa: -NEJ! NEJ! VILL INTE!
Jag (väsande): - NU TAR...du på dig dina kläder. Och akta Ville. Se dig för!
Ville: -AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH!
Elsa: - DUMMA, DUMMA VILLE. DET ÄR INTE DIN BIL! BAJA, VILLE!
Jag (viskande): -Nu slår du inte din bror. Skynda nu. Vi kommer att komma för sent. Seså. På med kläderna. Såja Ville...kom får pappa se...ajaja....sååååjaaaa......
Elsa: - JAG VILL INTE!!! NEJ, SA JAG

Oftast slutar det med att Sara har vaknat, kommit in i barnens rum och med önskvärd tydlighet förklarat det nödvändiga i att alla skyndar sig på så att hon får sova vidare. Hon har faktiskt jobbat igår.

Jo. En sak till. Du har väl räknat ut vilken Bergmanfilm våra morgnar påminner om?
Inte Persona, inte Tystnaden, inte Jungfrukällan, inte Smultronstället utan

Viskningar och rop från 1974. Dock utan Harriet Andersson. Tack o lov för det.