Nej. Detta inlägg handlar inte om en liten, åtalad operasångare som kommer från Chile.
Det är inte den Tito.
Media har ju annars en otrolig lust att just i dessa dagar skriva spaltkilometer om denne lille man.

Man kan ju fråga sig om den svenska pressen lika aktivt grävde i Josip Broz Titos liv, vände ut och in, granskade och helt enkelt brydde sig.
När det begav sig.



Den andre Tito; den totalitäre tyrannen, var diktator i Jugoslavien och landets president från andra världskrigets slut och fram till sin död 1980.
De gamla diktatorerna hade ju så klämmiga namn förr i tiden.
Franco, Tito, Ceaucescu (ursäkta den möjligtvis felaktiga stavningen men vad fan begär karln? Lika dumt som om jag skulle heta Rappalappahuppadango).

Nåväl. Killen, alltså Tito d.ä, ansågs av många jugoslaver vara en landsfader och en hjälte som räddade landet från nazismen, bröt med relationerna till Sovjet och införde någon typ av socialistisk marknadsekonomi liknande den som just nu råder i Kina.

Allt detta är säkert sant och riktigt.
Faktum kvarstår dock. Tito var en envåldshärskare. Han hade makten och behöll den med hjälp av sin starka  arsenal av militärer och poliser. Ingen fick opponera sig. Ingen annan politik fick stakas ut.

Följdaktligen rusade landet in i ett inbördeskrig nästan tio år efter Titos död. Landets olika befolkningsgrupper slogs för just sin rätt, sin frihet. Med känt resultat. Fråga Carl Bildt.

Det som jag tänker på när det handlar om Josip Tito är dock den dråpliga incidenten i Stockholm i mars 1976.
Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme var ju känd för en inneboende lust att spela en stor internationell, politisk roll, om så detta innebar att kindpussa några av världens mest avskyvärda diktatorer.
Våren 1976 anordnade därför Palme en konferens för "de alliansfria staterna" där Tito var en stark ledargestalt.

På Haga slott samlades de allihop. Hela det blandade gänget av oskyldiga demokrater och blodiga tyranner. Alla var de "alliansfria". Det var tillräckligt för att Sverige som land ville sitta runt samma bord som dessa tvivelaktiga statsmän.
Det som sedan hände är numera en klassiker. Titos vackra, blanka, svarta bil kör fram till slottstrappan. En äldre, elegant tjänare i skärmmössa och uniform skall öppna dörren åt den åldrade Tito. Uppenbarligen är dock denna uppgift övermäktig för uniformsmannen. Man vet ju själv hur svårt det kan vara att öppna en bildörr.

Något går nämligen snett. Tito klämmer sitt vänstra pekfinger men visar inte sin smärta och avsky alls utan gör bara en lätt grimas av ogillande. Inget skrik, inget väsen. Bara en rynkad panna.

Men så var han väl också mer tyrann än människa. Förvisso en bra egenskap om man vill göra karriär på att bemästra sitt folk. En eloge dock till uniformsmannen. En man som visade att det trots år av underkastelse inför en omänsklig regim, fanns demokratiska motkrafter.