Vet inte varför jag hela tiden får gammal (ibland lökig) musik i öronen...ja, musiken hörs förstås inne i mitt huvud, du känner säkert igen fenomenet. Man hör samma låt inne i huvudet om och om igen.

Stora delar av förra veckan hörde jag The Piper med Abba.
De har gjort bättre låtar.
Det här med pip i huvudet har man ju hört talas om, men hallå...The Piper....?

Fast. Det har förstås varit värre.
Tidigare i våras gick jag med Aqua Playa av Afro-Dite om och om igen.
Och den var ju inte ens en hit...enerverande.

Fast alla låtar som fastnar är inte knäppa. .

Är av någon anledning inne i en period av vit, poppig, brittisk plastsoul, en genre som hade sin peak mellan 1988 och 1992; något av en föregångare till den Acid Jazz som sedan kom med bl.a Brand New Heavies, Galliano och Incognito m fl.
Den musik jag just nu snöat in på är ganska listvänlig och säkerligen kommer du ihåg dem.
Blow Monkeys - It doesnt have to be thie way, exempelvis.
Eller Johnny Hates Jazz - Heart Of Gold
Eller varför inte Curiosty Killed The Cat - Name and number?
Och så -slutligen en riktig pärla - Omar - Theres nothing like this

Ja...jag skrev att musiken var "vit soul"...Omar är väl då undantaget som bekräftar regeln. Fast hans tröja var vit.