Min sambo meddelar att hon den senaste tiden inte känt igen sig själv i den bild jag gett av henne här på bloggen. Efter en diskussion i ämnet ger jag henne rätt; de avsnitt där Sara dyker upp ger i mångt och mycket en falsk bild av verkligheten.

Jag vill därför passa på att offentligt be min sambo om ursäkt för de förlöjliganden och det baktaleri som tidigare publicerats.
Om man inte känner Sara kan man genom den bild bloggen målar upp, lätt tro att hon är en allvetande satkärring som ställer orimliga krav på sin omgivning medan jag är en stackare som det alltid är synd om; utarbetad, snäll och tafatt.

I själva verket är det Saras förtjänst att den här bloggen fortfarande lever och mår bra; då menar jag bloggens rent fysiska gestalt; nämligen jag själv. Sara har räddat mig ett flertal gånger och jag älskar henne nåt så oerhört mycket.
Från början var inte Nonsensakuten särskilt personlig, min strävan att blogga kom utifrån andra aspekter.
När jag så började beskriva vårt dagliga liv som småbarnsfamilj kom självklart Sara in i bilden.

Jag är dock väldigt ledsen för den karikatyr som skapats kring Sara, då jag självklart förstärkt våra olikheter i personligheten; olikheter som vi alla lätt kan definiera (Sara gillar struktur, jag är totalt jävla kaosartad).
Det är självklart inte rätt att förvandlas till en jävla seriefigur på nätet, när man är den sammanhållande länken i en familj, en människa av kött och blod som existerar fullt ut.

För Sara är verkligen oersättlig. Utan hennes arbetsmoral och känsla för planering och struktur skulle ingenting, absolut INGENTING fungera i vårt hem.
Får hon bara sina 8 timmars sömn per natt kan man göra som med oxarna, sätta henne framför plogen och daska lätt i ryggen. Jag lovar - hon går som en Duracellkanin tills hon stupar.

Hon är effektiv, packar helst upp väskan redan innan man kommit hem, borstar bägge barnens tänder samtidigt, dukar av bordet i ett vindlande huj, ja - listan kan göras lång.
Listor ja - det är ett annat kapitel. Jag har en förmåga att ofta raljera över Saras precisionsrikedom då nästan allt som skall göras skrivs ner på en lista och bockas av.
Det är lätt att raljera men så blir det ju också bra. Inte som när jag skall packa och glömmer både regnkläder och stövlar til l barnen.
Eller när jag går till ICA och skall köpa 7 varor men bara kommer ihåg 3.
Eller när jag inser att barnen är hungriga här och nu - var är mellanmålet? Detta mellis som Sara (när hon ansvarar för det) är färdigproducerat sedan timmar tillbaka.

Det jag vill säga är att jag (som brukar ha så lätt för självironi) plötsligt glömt bort mina egna tillkortakommanden och utmålat Sara som någon ragata där bara ena sidan av myntet syns. De gånger Sara varit sur och jag skrivit av mig om det i bloggen har jag missat en viktig detalj; nämligen den om min egen tröghet, passivitet och lathet. Bakgrunden till varför det blivit si eller så.
Samt att min älskade Sara redan fixat och donat och kämpat för att allting skall bli så smidigt som möjligt.
Den insats Sara gör varje dag är unik och egentligen fullständigt obeskrivbar.

Den är värd mer än ett tråkigt och raljant blogginlägg.


Här är hon - min fantastiska sambo (killen till vänster är också ganska skön)