BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN III: DEN BLINKANDE PILEN

Det fanns en tid då man ansåg att svenska folket inte skulle utsättas för kommersiell påverkan i någon större utsträckning, helst inte mer än absolut nödvändigt. Vad som menas med detta skulle man kunna förklara med att en svensk som kund inne i en mataffär får syn på en röd prislapp. Det är en form av kommersiell påverkan och den är naturligtvis svår att stoppa.

På många andra områden i samhället skapade staten lagar och regler som på alla sätt skulle förhindra det svenska folket från att bli slavar under kommersialismens ok.
Starkaste uttrycket för denna strävan var kampen om det svenska radio- och tv-monopolet. På intet sätt var det nämligen självklart att radion och teven i vårt land skulle vara just statskontrollerad och oberoende. Tvärtom fanns det många pionjärer inom det privata näringslivet som var beredda att förvalta dessa tvenne medier. Reklamfinansierade sändningar ägde också rum i mediernas barndom men stoppades självklart av en effektiv, socialistisk regering som ansåg att yttrandefriheten och etableringsrätten är alltför intressanta och allvarliga saker som man inte kan låta vem som helst handskas med. Minst av allt Fazer och Broddmans.

Sålunda tillskyndade regeringen Erlander förekomsten av svensk televison 1956, dock med förutsättning att den var under statlig kontroll.
Man startade en tv-kanal. Som sände naturfilmer, hockey, teater, dans, testbild och annat matnyttigt och moraliskt passande åt det svenska folket.
1969 kom så TV2 - en kompromiss som utbildningsminister Olof Palme tvingades till, då kravet från publiken växte (man ville även se deckare, fotboll, musikal, isdans och erotik) .
Publiken blev blåst på det sistnämnda om man nu inte räknar Nils Linnmans sändningar från Korsnäsgården som erotik
Förbehållet var att dessa båda kanaler skulle utvidga mångfalden och bättra på den demokratiska processen genom en av staten dirigerad "sund konkurrens" dem emellan.

Hur man nu kan tala om en vital konkurrens när bägga kanalerna ägs av staten och sänder via samma företag. Men det kunde man, ansåg man 1969.
Dock kan man ju inte vara så elak och förslagen att man lägger sina program så att det uppstår vad  kvällstidningarna kallar för "kanalkrockar".
Nej, någon typ av anpassning får ju ändå ske.  Man ville ju inte att tittarna skulle missa ett bra program i TV1, enbart eftersom TV2 har mage att köra ett likaledes bra program.

Detta skulle ju förvirra tittarna och som alla vet tillhör tittarna pöbeln.
Och folk ur denna grå massa måste myndigheter och stat traditionellt hjälpa lite på traven.
Således kom det sig att en vit pil blinkade till i rutan när "konkurrentkanalen" skulle till att rulla igång Dallas eller Mitt i naturen.

Nu går det bra att byta kanal, löd budskapet. Indirekt tolkat som: "Vadå monpol? Vi erbjuder ju dig ett alternativ. Byt kanal bara så tar vi fortsatt hand om dig...och vi lovar...det sker helt utan kommersiell påverkan eller annan indoktrinering. Att programmet som startar just nu i TV2 råkar handla om den fantastiska revolutionen i Kampuchea är bara en liten detalj. God förnöjelse....skynda dig...snart slutar pilen att blinka...då sitter du där helt villrådig och väntar på nästa pilblink...men lugn...vi kommer att förvarna dig. Vi tar hand om dig. Som alltid."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0