Det finns tre begrepp som så här års sammanfattar själva essensen av svensk folklighet och glädje. Det handlar om den heliga treenighet som är Sverige under denna irationella tid:

Högsommar, lördagseftermiddag och lådvinsfylla.

Helst skall de sammanstråla för störst effekt.

Lägg till "Fotbollslandskamp" och "Grillad flintastek" och det hela riskerar att explodera i svensk lyckomentalitet...

Vi svenskar är aldrig så mycket svenska som just på sommaren. Vårt beteende är fullständigt unikt. Den skalömsning som  sker när temperaturen överstiger 17 grader i detta land är omtalad, jag personligen tycker att det är mer intressant med de förväntningar och inneboende krav som vi svenskar projicerar på oss själva  mer eller mindre  medvetet.
Allting skall ske. Allt det som legat begravt i våra av frost inbäddade medvetanden skall nu tinas upp. Det som kallas "livet", det som kallas "friheten" och "möjligheterna".  Ta fram dem nu.  Och snabbt som fan skall det gå...om bara 90 dagar är allting över.

Ulf Lundell liknade i sitt Sommarprogram i radio förra året, den svenska sommaren vid en ordinär weekend.

Fredagskvällen - det är juni...allting ligger öppet..nu sätts alla normala regler och lagar åt sidan. Visst man är lite trött men piggnar till av vetskapen om allt det roliga som väntar framöver.

Lördagen - det är juli, det. Den absolut bästa tiden. Nu skall man hinna med allt man försummat. Varenda sekund är värdefull och måste utnyttjas maximalt.

Söndagen är självklart augusti. Man är lite bakis, ledigheten håller på att ta slut fast man kan ändå ta det lugnt och känna de ljuva vindarna och njuta av det återstående friheten och känslan av upprymdhet.

Och sen är det september och måndag igen. Tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till det som egentligen förkroppsligar begreppet "att vara svensk". Nämligen det att leva i ett stålgrått lagomtillstånd  där allt som finns kvar är längtan bort.  Längtan till något ljusare och mycket bättre.

Jag och Sara har en märklig bekant. När denna tid vi just nu befinner oss i anländer, den tidiga sommaren med varma, ljusa och långa kvällar fyllda av grilldoft...när denna tid råder, då mår vår kompis som allra sämst.
Han har ständig ångest och vill helst inte gå ut. Det är så mycket som skall fixas. Man måste ju städa. Fy fan, folk svettas och har kul. Jag får sån ångest, brukar han säga.

Senare - när sommaren definitivt är över och hösten tagit sitt grepp om långa landet falukorv - då skiner han upp.
Han är aldrig så munter, uppsluppen och jovialisk som i november; gärna när regnet piskar mot rutorna och det blåser hundar, katter, kommunalråd och GI-experter. Då sitter han där och myser.
Inte ett spår av ångest.
Tänk om det är vi som är de konstiga och han som är nornal...