I ett anfall av djup ironi har Sara lärt vår snart fyraåriga dotter att sjunga gamla Frälsningsarmésånger.
Personligen upplever jag detta som oerhört pinsamt, framförallt i offentlig miljö.
Som nu i morse, på väg till dagis medelst cykel.

Inför hela omgivningen sjunger Elsa makalöst HÖGT och med GÄLL stämma:

"Jag är lycklig, jag är lycklig - måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag...HELA VECKAN LÅNG!
För jag har kastat alla sorger bakom min rygg, jag ser dem inte mer, jag ser dem inte mer
Ja, jag har kastat alla sorger bakom min rygg....jag ser dem inte meeeeeeeeeer!"

Efter att hon framfört visan ytterligare tre-fyra gånger blir hon plötsligt tyst.
Hon verkar fundera på något.

Sedan säger hon:
"Man kan ju vända på ryggen. Då ser man dem."