Så kom då den stora dagen då Ville, 3 år, skulle lämna ifrån sig sina käraste ägodelar; napparna...
Vi stålsatte oss och begav oss till Dragsö där det finns ett träd kallat Nappträdet.
I detta träd hänger ett stort antal nappar (om man böjer sig fram kan man höra dem nynna Vi äro tusenden med Nationalteatern...nä...men nästan - låt oss säga att det hänger ett 30-tal nappar på trädet, ok?).

Villes vandring fram till detta träd drog ut på tiden, fortfarande visste vi inte om han var medveten om innebörden av sin Golgata-vandring (Dead teat walking) eller om han bara lockades av diverse insekter, sin vana trogen.

Väl framme halade vi fram kamerautrustning och mobiltelefon  för att föreviga:



Lite omständligt men likväl relativt sturskt avsade han sig ceremoniellt rätten till nappar i käften, vinkade till dem och sa adjö. Jfr:  Nixon 1974.

Resten av dagen har flutit på lugnt. Visst har han berört ämnet, han fick ett litet bryt i tv-soffan men efter att ha mutats med vatten i en flaska avstannade detta.
Läggningen gick bra, han tog upp frågan blott en gång och då på följande sätt:

-Jag glömde mina nappar!
-Nej. Du gav dem till napptrollen, Ville...somna nu...
-Jag har glömt mina nappar i nappträdet...

Ungefär som: "jaja...så kan det gå...får komma ihåg att hämta dem i morgon..."

I morgon vaknar han dock till en fin present som "napptrollen" skänkt honom.
Kanske kommer det att skingra hans tankar.
Somnat har han i alla fall...(skall bara springa in och kika...)

Jo. Nu sussar han.
Liten. Söt. Napplös.