Häromkvällen började jag själv jobba klockan 17.00 och var inte med på vare sig middag eller läggning av barnen.  
Sara (ja, nu hänger jag ut henne) har haft en seg och utdragen menstruation som hon gnällt högt och ljudligt om.

Döm om min förvåning när jag efter jobbet ser detta sms i min mobiltelefon:
"Barnsliga människa! Det var ju ett piffigt pynt. Längtar du efter julgranen? Kram, Sara."

Förvisso längtar jag efter julgranen men kunde alls inte kännas vid någonting som skulle ha verkat konstigt med mitt beteende innan jag lämnade hemmet.

Förklaringen följde dagen därpå. Sara hade sagt "god natt" till bägge barnen och somnat Ville.
När det var gjort stundade en tv-kväll men först ett kort besök på toaletten.
Förundrad stannade Sara på tröskeln till badrummet. Det visade sig att barnen hade julpyntat.
Hej vilt.
Med mammas oanvända tamponger.
Överallt, uppe och nere i badrummet hängde det små tamponger som uppochnervända tomtebloss i mörkret.

Det säger väl allt om min sambo att hon som en ryggmärgsreflex förutsätter att det är JAG som pyntat som någon slags manifestation eller protest mot hennes rikliga menstruation. Jag fick ägna stora delar av den nästkommande dagen åt att bedyra min oskuld i frågan.
Först när barnen kom hem från dagis och kunde berätta hur det låg till, accepterade Sara läget.

-Mamma! Vad har man dom till? Är det dom du har och tar bort läppstift från munnen med?

Likt en boxningsdomare bryter jag in, kastar mig fram och säger:
-Nej, det är det inte.
-Vad är det då?
-Nu skall vi göra pepparkakor!