I eftermiddags kom säsongens första snö likt virvlande små sotflagor.
På min vandring till dagis var det nästan så att det knarrade under mina fötter. Kanske trampade jag på någon gammal jordnötspåse eller liknande.
Trots att vinden ännu inte börjat friska i, drog jag min halsduk tätare om halsen medan jag krampaktigt pressade samman vinterrockens slag med andra handen.

Det var kallt men faktiskt nästan vindstilla.
Vindstilla i Karlskrona innebär 4 sekundmeter.

När jag gick där med min svarta vinterrock och mina robusta vinterskor, kom jag att tänka på den där berömda; sista bilden som visar August Strindberg några dagar innan han dog.
Hur han en aprildag 1912 traskar runt i ett iskallt Stockholm med svart rock, halsduk och hög hatt.
Ledbruten och svårt cancersjuk.
Fototekniken var ännu inte helt utvecklad, varvid bildens skärpa starkt påverkas av det virrvarr av snöflingor som omger honom. Det är en suddig och nästan heavymetal-rökig omgivning som omsluter den store författaren.
Han tittar rakt och ödesmättat in i kameran.


Svart Strindberg, vit snö

Tilläggas bör självklart att detta med Strindberg enbart var en känsla av att frysande traska runt i yrsnö iförd vinterrock.
Inga likheter i övrigt.