Nackdelen med att skriva en ironisk blogg om relativt mediokra, svenska låttexter är att man i studiesyfte tvingas lyssna på låtarna. 

Något som kan leda till en klart bloggrelaterad åkomma, när man efteråt helt oförhappandes börjar nynna på någon av all den dynga man skrivit om. 

Som idag då jag hela dagen haft Arvingarnas förhäxande låt Bo Diddley ringande i öronen. 

Bo diddley di, bo diddley do, det händer väl ibland
att jag tar fram gitarren och får till ett rockigt sound...