I takt med att discjockeys på musikstationer på FM-bandet under 70- och 80-talet fann det mycket mer spännande att hålla igång en show med hjälp av det sagda innehållet än med hjälp av musiken, skapades plötsligt radioprogram där det huvudsakligen enbart pratades och sändes reklam. Musiken hade mer eller mindre trängts ut, då publiken slog på radion för att höra vilka kittlande eller provocerande saker programledarna pratade om, hellre än att höra samma gamla låtar varvas om och om igen.

Eftersom kampen om lyssnarna redan då var oerhört hård, skapades snabbt talkshows med provocerande och excentriska programledare, så kallade "shock jocks".

Dessa var oftast män med attityd och inte sällan drev de sina egna teser långt bort från det som i Sverige är så viktigt i mediala sammanhang; samförstånd och objektivitet.

Det mest kända exemplet är självklart Howard Stern som under 80-talet gick från bortkommen småstadsjockey till att i slutet av decenniet bli landets mest älskade (och hatade) DJ med en rikstäckande pratshow som firade triumfer i både avantgardistisk journalistik och rent äckel.

I Sverige levde radion som bekant med ett statsreglerat monopol under närmare 68 år innan radiolagen ändrades 1993 så att det dels blev lagligt att finansiera verksamheten med reklam och dels gavs möjlighet för fler aktörer på marknaden att sända radio genom tillskapandet av privat lokalradio.

Redan på 70-talet gavs det förvisso tillstånd för föreningar och kyrkliga samfälligheter att sända så kallad närradio men detta var mer att betrakta som en slags eterburen insändarverksamhet, även om närradion blev plantskola för de  pionjärer som sedan kom att sjösätta kommersiell radio i landet.

Den privata lokalradion har dock under sin mer än femtonåriga historia blivit en besvikelse. Det som enligt lagtexten skulle sändas lokalt blev till centralt producerad musikradio utan variation och det som skulle bli en mångfald av olika intressanta ägarstrukturer slutade med en koncentration av ägandet till två gigantiska aktörer; SBS Radio och MTG Radio som sinsemellan delat upp de kommersiella stationerna mellan sig.

Lyssnandet på dessa kanaler och det allmänna intresset för dem är ganska lågt och stadigt sjunkande, av förståeliga skäl. Den privata lokalradion har grävt sin egen grop genom att skapa en sockersmetig gegga av hjärndöd underhållning och plastig konsumtionsmusik.

Den privata lokalradion vill ingenting, orkar ingenting och bryr sig inte heller om något annat än billig underhållning för stunden. Dess publicistiska idé kan sammanfattas på baksidan till ett avrivet lock från en portionsmargarinsburk av plast.

Egentligen är kanske inte tanken med underhållande musikradio fel - om man som lyssnare erbjuds ett alternativ. Självklart finns det ett alternativ som heter Sveriges Radio men då är vi samtidigt tillbaka på ruta ett, då man önskat att den kommersiella radion efter snart tjugo lagliga år skulle ha utvecklats till något och inte enbart lämna walk over till det gamla radiomonopolet.

En förändring kan dock vara på gång. Frekvensen 101,9 i Stockholm (en av de frekvenser med bäst förutsättningar att nå en stor publik rent tekniskt) står inför en förändring.

Under 2011 har det aviserats att stationen kommer att byta inriktning; från den nuvarande popstationen Star FM till något helt nytt.

I branschen spekuleras det vilt om det möjligen skulle vara dags att skapa en kommersiell station i Sverige som inte spelar musik utan sänder utifrån det tidigare beskrivna talkformatet.

Jag tror att det är precis det som skulle behövas i det svenska radioklimatet; en helt ny typ av radio, som aldrig tidigare hörts här.

En rapp, provocerande och smart station med skärpta radiopratare som har ett journalistiskt men också humoristiskt driv; män och kvinnor som har någonting att säga, som drivs av lika delar patos som provokation.

Jag skulle med glädje lyssna till en svensk talkstation om den erbjöd debatt, humor och känsla.

Här är min önsketablå för en sådan station:

05-07 Özz Nüjen

07-09 Henrik Schyffert

09-11 Filip & Fredrik

11-13 Nour El-Refai

13-15 Alex Schulman

15-17 Petra Mede & Aron Flam

17-19 Kjell Eriksson

19-21 Täppas Fogelberg

21-23 Annika Lantz

23-01 Kjell Alinge

01-03 Petter Askergren

03-05 Dominika Pecynski

Alldeles för få kvinnor, jag vet...dessutom är nästan samtliga i ålderspannet 35-60 (någon vass 22-åring hade piggat upp).

Självklart kan också tiderna diskuteras men det viktiga skulle vara att det blev livekänsla och en uppfattning om att vad som helst kan hända, ge dem fria tyglar och många sköna sidekicks att prata med samt mycket lyssnarkontakt via telefon och sociala medier.

Det skulle kosta på att köpa över dessa fixstjärnor till en lokal stockholmsstation men jag tror att de höga lönerna skulle gå att finansiera i samma stund som lyssnandet sköt fart och reklamförsäljningen rullade in. Jag är nämligen övertygad om att en sån här station - åtminstone inledningsvis - skulle bli mycket populär eftersom radiolyssnandet idag mer går ut på att bli överraskad och inte att höra tråkig depprock från USA som ändå låter likadan oavsett vem som sjunger (känslan av hård mage hos sångaren är densamma)

Med en sådan här station skulle Sverige ta ett stort steg framåt som radioland och begreppet yttrandefrihet skulle kanske slutgiltigt kunna bli verklighet även i vår lilla ankdamm.

Om svenska folket (och inte minst de så konjunkturkänsliga annonsörerna) sedan är beredda och mogna för en sådan utveckling, återstår att se.

Eller höra.