De senaste tio åren har marknaden totalt svämmat över av pocketförpackad kriminallitteratur av mer eller mindre dubiös natur.

Dels har vi den totalt vansinninga svenska produktionen som bubblar ut över alla bräddar och som nästan skapar en känsla av att vem som helst i landet med tillgång till en ordbehandlare kan få sitt tvivelaktiga alster utgivet, helt utan någon som helst kvalitetskontroll; dels har vi den anglosaxiska produktionen uppdelad mellan småputtrig engelsk landsbygd med teparties och pubar och hårdkokt amerikansk kiosklitteratur kretsande kring terror och/eller prostitution.

Den svenska deckarlitteraturen domineras helt av frånskilda män eller kvinnor som blandar lika delar vardagstristess med ett bestialiskt vältrande i inälvor, blod och sex och kallar det hela för samhällskritik.

I bokdiskarna trängs Ceder, Kallentoft, Larsson, Jungstedt, Alfredsson, Bodström, Rosenfeldt, Läckberg och fan och hans moster.

Den brittiska deckargenren har i Sverige den senaste tiden mest kretsat kring Reginald Hill, Simon Beckett och Peter Robinson.

Den sistnämnda är väl den jag har läst mest av; den Kanadaboende brittens romaner om kriminalkommissarie Alan Banks plöjde jag ganska friskt för ett antal år sedan.

Även om hans huvudperson följer standardmallen av försupen 50-åring som sitter ensam i sin koja och läppjar Laphroaig, förenar Robinsons böcker en lagom dos brittisk småputtrighet med modern polisverksamhet som i sina bästa stunder inte känns alltför sökt eller romantiserad. Dessutom handlar det mycket om 60- och 70-talsmusik och det är ju aldrig fel.

Att läsa en Alan Banks-bok blir därför lite som att se en slags korsbefruktning mellan Pluras Kök och Hem till gården med ett eller annat lik som ploppar upp när det känns angeläget.

Nu har Alan Banks - som så många av sina litterära föregångare (Lynley, Morse och Rebus exempelvis) blivit till kött och blod i en tv-produktion som SVT avser att fylla lördagskvällarna med framöver.

Tydligen skall han i serien se ut så här:

Att få sina litterära gestalter omvandlade från hjärnans egenpåhittade minnesbilder till televiserad fiktion är alltid en prövning. Den här gången vet jag också att jag kommer att bli grymt besviken då jag - inne i mitt huvud - alltid föreställt mig kriminalkommissarie Alan Banks såhär: