MYSTERIET KRING LENA PH OCH SLÖJDSALEN

Det mänskliga minnet beter sig ibland underligt.
Ofta minns man bara fragment, andra gånger är varenda sekund inregistrerad i hjärnbarken, karbonkopierad utmed näthinnan, som det så fint brukar heta.
"Något som hamnat på näthinnan". Det är där som minnet av våra synintryck lägger sig till ro.
Tydligen är denna hinna att betrakta som en slags bioduk som spelar upp våra minnen likt de där stumfilmerna med alla spattiga rörelser som spelades in kring förra sekelskiftet och som sedan dess digitaliserats och räddats till eftervärlden.

Att höra en viss musik kan frambringa minnen. Om detta är de flesta överens. Slut ögonen och lyssna på en speciell låt och ganska direkt kommer bildminnen från de auspicier som kanske rådde just då låten var aktuell.
Allt detta är någonstans logiskt och helt i sin ordning. Vad jag inte kan förstå är att jag kopplar ihop en viss slöjdsal med Lena Philpsson.

Märk väl - det är inte när jag hör låtar av henne som bilderna kommer upp; det är snarare så att jag ibland kan tänka på en viss sal; ett stort rum som jag inte på rak arm kan säga att jag varit inne i någonsin.
När jag då ser denna sal som är stor, rektangulär och ganska dyster, ser jag en speciell omslagsbild till en tjugo år gammal Lena PH-singel (kanske Give Me Your Love från 1993) framför mig, samt hur hon såg ut när hon uppträdde som sitt alter ego Agent 006 år 1991.

Jag har aldrig varit någon älskare av Lena PH:s musik. Hon är en fantastisk artist och så men musikaliskt har det sällan funnits något som fått mig att gå i spinn. Ännu värre är det med träslöjd. Det kan jag säga att jag direkt hatar. Jag vill här passa på att citera Kalle Moraeus som på frågan om han hade tummen mitt i näven svarade att den inte bara satt mitt i näven utan snarare i höjd med armbågen.
Sån är även jag. Jag kan inget om trä, lim, rubankar, tänger, hyvlar eller sandpapper. Ändå förknippar jag den här dunkla salen med små fönster i taket och ett angränsande rum med stora vaskar och hyllor proppfyllda med verktyg med just Lena Philipsson.

Jag kan inte minnas att jag varit där på riktigt. Jag vet att den inte ser ut som NÅGON av de slöjdsalar jag under min andefattiga skoltid tvingades bevista.
Vad jag ännu mindre förstår är varför just denna imaginära (eller äkta) slöjdsal förknippas med en schlagersångerska från Vetlanda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0