Laila Bagges katastrofartade insats som sommarvikarie i TV4:s Nyhetsmorgon har aktualiserat frågan om vad som krävs för att bli en bra programledare.
Utan att själv ha sett Bagge in action kan jag tänka mig var nånstans det är hon brister.
Förmodligen handlar det om rädslan för tystnad, avogheten inför en eventuell lapsus av pinsamhet och en allmän nervositet kring hur luggen kommer att ligga i just den där kameran eller hur mycket av bysten som syns eller inte.
Ett riktigt programledarproffs skiter givetvis i ovanstående, litar på sin intuition och - framförallt - LYSSNAR på sin gäst.
Att vara programledare är något man möjligen kan lära sig men framförallt måste ha en viss talang för.
Denna talang skulle möjligen kunna uttryckas i begrepp som intresse, nyfikenhet och varsamhet kombinerat med bestämdhet och respekt.
Man skall vilja leda ett samtal, man måste tycka att det som avhandlas är kul; tycker man inte det är det ens uppgift att göra det levande och intressant för mottagaren.
Man måste också sätta ner foten fast på rätt sätt, känna i luften när ett samtal drar iväg eller tappar syre, styra tillbaka det på rätt spår och på ett fint sätt tillrättavisa sina gäster, aldrig se ner på dem eller vara elak; inte framställa dem som mindre vetande.
Detta har självklart att göra med den kanske viktigaste egenskapen; att skapa en känsla av trygghet. Förmedla en avspänd men samtidigt spännande atmosfär.
Det är ingen slump att det amerikanska uttrycket "anchor man" liknar programledaren vid ett tungt ankare som håller den guppande båten på plats.
Den som lyckats med detta allra bäst i vårt land, anser jag vara Lasse Holmqvist, 60-, 70- och 80-talets stora tv-stjärna från Malmö.
På ett sätt som kanske kan kallas sävligt (men som jag tycker utstrålar lugn och kontroll) bygger han upp stämningar med ett språk som saknar alla former av felaktig grammatik, syftningsfel, hummanden eller löst hängande satser. Samtidigt ser han in i kameran och lyckas direkt skapa den där samhörigheten med tittarna som är så viktig; som åskådare vill man tro honom eftersom man förstår att han har full kontroll. Till slut glömmer man att studion vimlar av nervös publik, stirriga studiomän, tv-kameror och mikrofoner som kan komma att krångla.
Detta utanpåverk lyckas Lasse förminska till något obetydligt, något som andra får ta hand om. Det han har är ett kontrakt med den som tittar, en tyst överenskommelse om vad vi kan förvänta oss.
Resten är enkelt.
När väl programmets förutsättningar har planterats, rullar hela sändningen igång och som tittare känner man sig säker på att Lasse kommer att ro skutan i land.
Visst kommer han att utsättas för prövningar under programmets gång. Saker blir fel, folk dyker inte upp, fotografier blänker i kameran, ljudet krånglar men Lasse är lika lugn som alltid.
Hans sätt att hantera studiogäster var fullständigt briljant. Till skillnad från exempelvis Lennart Hyland, som hade en märklig förmåga att utsätta sina gäster för olustiga situationer så att de skulle tappa fattningen och bli till nationella driftkuckun, tog Lasse hand om sina intervjuoffer väl. Hyland hade en lismande inställning som lät omhändertagande i sändning men som hela tiden blinkade mot publiken att "se här vilken tafatt pellejöns jag hittat åt er, honom kan vi väl skratta åt tillsammans".
Visserligen låg det i sakens natur att även Lasse skulle utsätta sina gäster för oväntade saker, pinsamheter och överraskningar i Här är ditt liv, men det skedde hela tiden med hjärtat och det fanns ständigt en värme mellan Holmqvist och hans gäster, en uppsluppenhet och respekt.
Samtidigt hade han pondus. Han var mästare på att förmedla en känsla av direktsändning och nerv, men hur ofta var det inte som hans program drog över tiden med typ en kvart för att någon gäst ville steppa lite extra länge?
Han frågade då ständigt sin producent om Stockholm ville ge dem mer tid - och det ville de alltid.
Något som antagligen inte skulle ha funkat i dagens tv-klimat med ett program av den här sorten som flyttar en hel tablå femton minuter.
På Lasses tid var det inget konstigt.
Mycket har å andra sidan förändrats.
På Lasses tid hade man troligen aldrig kommit på tanken att låta en blond sångerska - ingift i Wahlgrenklanen - leda ett nyhetsmagasin i direktsänd tv.
