När det gäller musik och sång har vi nog alla lite till mans missuppfattat vad sångaren egentligen sjunger. Det vimlar av exempel på felhörda låttexter i pophistorien, den mest kända är kanske Bryan Adams inledande "I got my first real six-string" i hiten Summer of 69 som många fått för sig skall vara "I got my first real sexdream"...
Så är det inte, annat än i fantasin.
Även svenska krtistendomsklassikern "tryggare kan ingen vara" blir lätt till "trygga räkan" och så vidare. Det finns en bra sajt som samlar in liknande felhörda låttexter och den rekommenderas varmt.
Detta är förstås pinsamt men sanningen att säga är tillfällena då man sjunger både högt och offentligt relativt få; därför är det sällan man exponerar sina missuppfattningar för en större publik.

Desto värre då, om man i det vardagliga samtalet får saker om bakfoten och ingen berättar hur det egentligen ligger till, utan nöjer sig med att fnissa lite diskret i bakgrunden. Jag har exempelvis en bekant som tror att stormarknadskedjan City Gross inte heter City Gross utan City Cross; ungefär som en slags urban motorsport.
Åt detta kan man ha väldigt roligt. Samme karaktär kallar tvångsmässigt och utan undantag också  P1-programmet Studio Ett för Studio S.  Ytterligare ett exempel från denne språkvirtous var när han inte kom ihåg vad en man med finsk härkomst hette i förnamn och kallade honom för både Purjo och Pervo innan han kom ihåg det korrekta namnet.

I min barndom testade jag under en period på mindre än ett halvår på att spela fotboll. Det blev en riktig flopp; jag var självklart inte någon företagsam och offensiv anfallare utan försökte mig istället på nån typ av hopplöst backspelande.
Tyvärr blev min första insats att sparka motståndarna på smalbenen varvid jag fick rött kort i mitt livs första match. Jag hade uppenbarligen missuppfattat spelets idé.
Lika mycket missuppfattning stod den blonde, skäggige och väldigt rundlagde man som hade föreningens uppdrag att hålla i barnfotbollsverksamheten. Denne tjomme skulle med andra ord ansvara för de så kallade "miniknattarna"; ett kamratligt uttryck för mycket, mycket unga fotbollsgrabbar.
Problemet var bara att den småfete gynnaren kallade dem för "mimiknattar" av nån konstig anledning.
Ingen förstod varifrån han fått detta prefix. Vadå mimi? Ingen vågade dock tillrättavisa honom varpå han ständigt pratade om dessa "mimiknattar" till allmän munterhet (bakom hans rygg).

I samma idrottsförening fanns det en trotjänare som i hela sitt liv gått omkring och trott att orden "till exempel" uttalas "ten sempel".
Även här har han fått hållas, lycklig i sin egen värld, totalt ovetande om det korrekta i sammanhanget.
Eftersom han har denna uppfattning blir även förkortningen "tens" rimlig, ty då han var lite stressad och pratade på hände det ofta att han istället för att säga "ten sempel" förkortade det till det lite rappade "tens". Han tyckte väl att det kändes både logiskt och praktiskt.

"Vi löser det. Det är ju bara att jag ringer till nån bygghandel tens så fixar de det"