Det börjar dra ihop sig till årets utdelning av Karamellodiktstipendiet som vid den här tiden traditionsenligt äger rum i Hagaparken i Stockholm.

 

Priset, som instiftades av Povel Ramel på hans 60-årsdag 1982, har sedan 1983 varje år delats ut till en förnyare av det svenska språket eller en ung, musikalisk begåvning som verkar i Povel Ramels anda.

Det där med ung kan man kanske ifrågasätta med tanke på att Eva Rydberg var förra årets mottagare av 2 kg karameller och en summa cash som enligt Ramel gör att man blir "ekonomiskt oberoende resten av dagen".

Kända pristagare är bl.a Henrik Dorsin, Fredrik Lindström, Babben Larsson, Killinggänget och Magnus Uggla.

 

Det är nästan lättare att räkna ut vilka som anser att det är helt självklart att det skall få det, än det är att nämna personer som verkligen förtjänar att få det.

Dock har jag en favoritkandidat.

 

Jag gissar att personer som kuplettfjollan Mattias Enn, författaren Björn Ranelid eller jazzsångerskan Gunhild Carling betraktar sig själva som värdiga mottagare. I fallet Ranelid mest eftersom han är just Björn Ranelid och att han anser sig vara en förnyare av språket (och så kanske det är).

Skriver man saker som: Varje havande kvinna bär på två hjärtan som slår i ett tempel lider man inte enbart av grava Paulo Coelho-komplex, utan också av en litterär självupptagenhet så enorm att den på nåt sätt skulle rättfärdiga en önskan om att belönas av familjen Ramel.

Till saken hör självklart att Ranelid varje år ratas av Frithiof Nilsson Piraten-sällskapet eftersom han saknar humor och troligtvis (förhoppningsvis!) resonerar juryn bakom Karamellodiktstipendiet på samma sätt.

 

Återstår då de kandidater som verkligen skulle förtjäna att få priset.

Jag har på rak arm bara ett önskemål:

 

 

 

Malmöförfattaren och komikern Kalle Lind kan onekligen sägas verka i Povel Ramels anda då han skapar underfundiga texter med ironisk skärpa, samtidigt som elakheterna (trots sin tarvlighet) någonstans ändå är hjärliga och framförallt framförda med passion och intresse.

I dagens klimat av komiker som enbart är plumpa och raskt effektsökande utan något egentligt driv, visar Lind att det går att vara både påläst, spränglärd och nördigt intresserad utan att det blir tråkigt.

 

Det finns väl bara ett aber.

Fan vet om Kalle Lind kan spela piano. Eller ens banjo.

 

Men å andra sidan - kan Johan Glans få priset borde väl också hans gamla Eslövspolare Lind kunna få det!