Det är närmast häpnadsväckande hur litet vårt kollektiva medvetande är kring en av det här landets värsta handlingar. Man hör aldrig någon prata om det. Det tas sällan upp i tv-dokumentärer och tillhör inte de rättsfall som kvällstidningarna vanligen trycker bilagor om. 

 

Det handlar om sjukhusmorden i Malmö 1978. Saftmorden. Gevisolmorden. 

I helgen snöade jag in totalt på detta och fann mig själv bland annat läsande en över hundratjugo sidor lång flashbacktråd i ärendet. En tråd det kanske tagit mig allt som allt fem timmar att läsa. 

Nu sitter jag här helt uppslukad. 

 

Upprinnelsen är följande: i september 1978 anställs via AMS en då arton år gammal beredskapsarbetare på avdelning 26 vid Malmö Östra Sjukhus. 

Mannen har tidigare arbetat på Värnhems sjukhus och där bedömts vara direkt olämplig för någon tjänst inom vårdsektorn. Hans vitsord innehöll bland annat formuleringen "han har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd.; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas." 

 

Det som hände var att många gamla på avdelningen dog med svåra andningsproblem. Inte sällan påkallade ynglingen den övriga personalens uppmärksamhet i samband med dödsfallen. Ofta var det så att man på de dödas kroppar upptäckte frätskador i mungiporna, något man antog kom från stark magsyra som trängt upp i dödsögonblicket. Någon större vikt lades inte vid att föra in dessa uppgifter i journalerna. 

De många dödsfallen antogs i stället bero på dels naturlig död av ålderdom, dels någon mystisk sjukdom som kan ha härjat på avdelningen. 

 

Under den tid som den unga beredskapsarbetaren jobbade på Malmö Östra Sjukhus avled 24 patienter. 

I januari 1979 uppmärksammade en ur personalen hur en 94-årig kvinna vägrade svälja den saft som 18-åringen serverade henne. Hon ska ha spottat och ropat på personalen. I rummet fann man 18-åringen stående i ett hörn upprepande ett mantra om att han inte gjort något. 

Det visade sig att saften var spetsad. Mannen erkände senare att han använt de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol i patienternas dryck. Tingsrätten fann att mannen blandat rengöringsmedel i saften och tvingat de gamla att svälja. Sammantaget fann rätten att elva personer på detta sätt mördats och sexton personer utsatts för mordförsök.

 

Artonåringen som i sitt erkännande menat att han gjort det för att han ville förkorta de äldre patienternas lidanden, dömdes i augusti 1979 till sluten rättspsykriatisk vård för elva mord och sexton mordförsök.  

 

Elva människor döda inom loppet av nittionio dagar.

Det mest flagranta fallet av seriemord i modern, svensk historia. 

Tyvärr är det nästan ingen som pratar om det här idag, trots att det bara gått 36 år. 

Varför det är så vet jag inte. Kanske är det tidsandan; hur pressen skildrade händelserna då de skedde. 

Kanske är det avsaknaden av blod. Kanske är det offrens ålder.

 

Sant är i alla händelser att det är en vårdskandal som saknar motsvarighet. Landstinget i dåvarande Malmöhus län uppvisade en enorm inkompetens genom sitt agerande, eller snarare icke-agerande i det här ärendet och man kan bara spekulera kring hur något liknande hade hanterats idag.

Av pressen och av sjukvården.