Det händer ganska ofta att jag, vid middagsbordet, pratar på om diverse putslustigheter med hjälp av mer eller mindre acceptabla ordvitsar, utan att vare sig Sara, Elsa eller Ville lyssnar eller ens visar att de bryr sig.
Jag sitter där som en gaggig åldring vid kortändan av bordet och kommenterar oväsentligheter.

Som häromveckan, då S varit med barnen på biblioteket för att låna nya ljudböcker till E.
Innan middagen hade jag sett att en av skivorna var Emil och griseknoen, denna barnboksklassiker, oefterhärmligt inläst av Astrid Lindgren själv.

Plötsligt sa Elsa:
-Jag kan prata småländske....precis om Emil.
-Ja...jag såg att mamma lånat Emil och griseknoen, sa jag. Och fortfor helt uppe i varv:
-Du skall veta Elsa att precis den sagan hade pappa när han var liten. Fast då fanns det på något som hette kassettband. Åh, den är ju så bra. Fast det är synd om både Emil och griseknoen då när de äter av dom där körsbären som är dåliga. Fast Alfred - han...drängen du vet...han är ju så snäll så snäll mot Emil och tar hand om honom när han mår dåligt...och nu är ju säkert ljudet mycket bättre, du vet att de där kassettbanden var lite brusiga fast det fanns nåt som hette Dolby. Nu glider jag från ämnet kanske men...som sagt. Nu är det ju digitalt remastrade inspelningar....

-TYSTNAD-

...och det är ju bra...
Sedan tillägger jag lakoniskt:
-Då kan man liksom höra när Emil kräks i digitalt remastrad version...hur han liksom hulkar....

Därefter hade jag definitivt tappat tråden.
Och min familj verkade konstigt nog ha tappat aptiten.