Låtar som äter sig in i hjärnbarken är ett känt fenomen.
Som gammal radiomedarbetare är det närmast att betrakta som en kvardröjande yrkesskada, detta att ständigt ha usel musik ringande i öronen.
Självklart kan det drabba vem som helst, men jag misstänker att vi som grupp betraktad, utsätts för mer obskyra låtar.
Steve Winwoods Spy in the house of love, exempelvis. Hur många går omkring och nynnar på den 2009?
Eller Boom! Shake the room! med Jazzy Jeff & The Fresh Prince?

Sämre musik har drabbat mig idag. Eller rättare sagt; en bra och en mindre bra låt, beroende på den vedertagna uppfattningen om vad som är god smak.
Främst har det handlat om Sweet'n'chips låt God morgon, från Melodifestivalen 1981.
Kikki Danielsson har nog sällan gett så mycket på en scen som vid detta tillfälle. Hon rörde sig till, vibrerade av och svettades ut radhusångest. Med förbehållet att det denna gång faktiskt handlar om en solig morgon.

Samtidigt har det rört sig om Delfonics fina soulballad Did'nt I blow your mind this time?
Snacka om musikaliska ytterligheter...

Jaja...man skall väl ändå i sammanhanget vara glad för att det inte var Nanne Grönwall som fastnade...
Hennes Lyckos dig kan du istället läsa om i Rimbloggen just nu.
Välkommen in för ett besök...