Något av det värsta jag vet är när min snart treårige son får frispel ute i butik.
Ett känt fenomen det där, ungar i trotsåldern som gör vad de kan för att visa sin fria vilja, dock oftast på ett sätt som ställer till bekymmer för alla parter; föräldrar, barn och personer i omgivningen som tvingas lyssna till en rödblossande kille som öronbedövande skriker:IIIIIIIIIAAAAAAAAAAAYYYYYYYYYYY!

När just detta inträffar; att Ville står där och skriker och jag på ett pedagogiskt sätt förklarar för honom att nappen används när man sover eller att godis avnjuts på lördagar, kan man ge sig f-n på att det kommer fram en gammal tant som skiner med hela sitt russinansikte, böjer sig ner framför den asförbannade sonen och säger med jollrande röst:

-Hadeludigen...vilken fin sångröst du har då...

Man vill bara att hon skall hålla tyst, gå därifrån och försvinna. -Piss off, tant. Du har haft din tid, vill man säga. Det var 1947.
Fast artigheten gör ju att man jamsar med i hennes tönterier.

-Åhhh...vad du kan sjunga lille vän...
-Hmmm, säger man samtidigt som man desperat försöker trösta/diskutera/argumentera med sonen.

Och kvinnan bara vägrar att gå. Man blir mer och mer förbannad.
Tänker att; visst...vi kan ha det så här...stå du här och irritera mig bara. Det är väl så lagom kul om några år när du ligger där med bensår på långvården...
Då är det jag som åker upp till avdelningen, går fram till din säng där du ligger och gnäller. Då skall jag säga:
-Vilken fin liten sångröst tant har...jättefin....å vad du kan sjunga....

Fast en sån sak skulle jag ju aldrig göra förstås...
Inte själv.
Möjligen skickar jag en bulvan.
En "var spydig mot gamla kärringar-bulvan"...