De allra flesta människor i Sverige kan säkert skilja på en hundralapp och ett VISA-kort.
För att förtydliga visar Nonsensakuten ändå dessa båda bilder:

Visa-kortet är av plast, sedeln är av papper.

Med dessa båda bilder på näthinnan ber jag att få delge dig en liten anekdot från januari 2006.
Det var en lördag. Det var kallt. Det var snö.

Jag tog vår rishög till Opel några hundra meter bort till stans centrala bensinstation för att tanka.
En enkel manöver. En sån där sak som människor har gjort om helgerna ända sedan bilen uppfanns en gång i tiden.

Frysande och håglös klev jag ur, klockan var knappt fyra på eftermiddagen men skymningen hade redan lagt sin förödande hand av svensk bitterhet över denna januarieftermiddag.
De pumpar som det stod "kassa" på fungerade visserligen men där framme var det kö.
Istället skulle jag tanka vid en s.k kontokortsautomat.

Innan tankning sker skall man ju knappa in sin kod och annat fillijox.
Tog därför fram mitt lilla Visa-kort och tryckte resolut in det i springan; det gick väldigt trögt men jag lyckades.
Skulle till att knappa in min kod när jag inser att detta inte är kortautomaten utan SEDELAUTOMATEN!!
Oj. Ajdå...hoppsan. Det där var visst mitt Visa-kort.
Mmmmm....somebody please kill me...vad fan gör jag nu? Kan jag krafsa ut kortet igen...nej...det går inte att få nåt grepp.
Skall jag bara dra härifrån? Det är så pinsamt. Nej...jag kan ju inte sticka från mitt Visa-kort...jag kan spärra det...men ingen kan ju använda automaten...eh...jag får nog gå in och säga till...åhhh...pinsamt....

Det hördes ett glatt plingande i dörren när den for igen bakom mig. Inne i butiken var det ljust och elektrifierat. Det luktade däck och gammal motorolja. Med tunga steg passerade jag de kulörta påsarna med chips och popcorn, sneddade glatt framför skålen med Red Bull och hyllan med porrtidningar. Till sist var jag framme.

Bakom disken stod en rödlätt, lång yngling i 25-årsåldern. Han såg på mig, tycktes på ett illmarigt sätt invänta mitt ärende.
-Hej.
-Hej.
-Jo...eh...jag tror att jag har gjort en dum grej.
-Jaså.
-Jag skulle tanka där borta vid kontoautomaten men....jag...jag råkade stoppa in mitt Visa-kort i den andra automaten.
-Va?
-Jag stoppade in mitt Visa-kort...
-Stoppade du in ditt Visa-kort i sedelautomaten? (den rödlätte blir nu tomatröd i ansiktet av att kväva sitt gapskratt. Man hör blott ett elakt fniss...)
-Ja. Fattar inte hur jag tänkte...
-Nej...
-Tror du att du skulle kunna gå ut och kika...

Han försöker. Jag försöker. Han rycker. Jag sliter. Han öppnar automaten. Kortet har fastnat halvvägs och är omöjligt att rubba, varken framåt eller bakåt.
Han går in i värmen igen. Jag följer efter som en tilltufsad björnunge.
-Eh...vad gör vi nu?
-Vi får ringa efter de som servar sedelautomaterna..
-Tror du att de kan få ut kortet...?
-Mmmm......
-Vad bra...(viss lättnad)
-Fast...de sitter ju i Malmö och jobbar bara på vardagar, va...
-Uhum.....
-Så de kan ju inte komma förrän på måndag eftermiddag...men jag skriver en lapp till chefen att han skall ringa dem på måndag morron...
-Aha....så då kan jag....
-Ja, kortet sitter ju där det sitter. Hur tänkte du egentligen? Har aldrig hört att nån stoppar in ett kontokort i en sedelautomat...
-Nja...inte jag heller...hej då...

Jag berättar storyn för Sara som blir ömsom trött, ömsom förbannad och ömsom elak.
Bland annat skojar hon om den där unge killen som antagligen tar sig en dusch efter jobbet och sedan ger sig ut i lördagsnattens röj. Med en anekdot om världens dummaste bilägare i bakfickan.

-Fatta vad han kommer att få ligga ikväll, säger hon.