Det är verkligen inte alla människor som behärskar kallpratets teknik och inre strukturer.
Bertil Perrolf och Hasse Tellemar var som bekant mästare i genren och kunde verkligen prata om precis ingenting under nästan hur lång tid som helst.

Vi har en äldre man med rullator här i huset som gör några tappra försök till kallprat, dock alltid med samma nedslående resultat.
Han börjar starkt. Man kan exempelvis vara nere på gården och piska några mattor då rullatorn plötsligt sticker ut huvudet över sitt balkongräcke likt en reumatisk gökunge i ett gökur.
-Jaså...du piskar mattor, säger han.
-Mmmm...säger jag.

Sen händer ingenting annat än en pinsam tystnad och mannen drar in sitt skalliga huvud på balkongen igen.

Idag stängde jag dörren till tvättstugan då jag på ett nästan kusligt sätt hör mannens hasande steg bakom ryggen i källarkorridoren.
-Jasåja...du har tvätten, säger rullatormannen.
-Ja, det blev så...
-Ja...

Sedan hasar han vidare; långsamt, långsamt under källarkorridorsandäktig tystnad.

Nu kanske ni tycker att jag inte bjuder till, att det "takes two to tango" och så vidare.
Det är fullt möjligt. Ni skall bara veta att jag försökt. Oftast har det då handlat om hur in i helvete ont han har i sina händer samt hur gott det är med folköl. Sedan tar samtalet slut. Jag hittar inga ingångar mer än att ledvärk säkert är fruktansvärt och att jag själv föredrar starköl...

Nu vet jag. Nästa gång jag ser honom skall jag kolla upp det här med mintgröna rullatorer. Vad är det som gör just dem så populära?