Förra veckan svalde min sexåriga dotter en enkrona.
Panik. Andnöd. Skräck.

Efter några ryggdunkar och en improviserad heimlich-manöver samt en rejäl spya lossnade kronan från strupen och for istället ner i matstrupen.
Likt en nutida Emil i Lönneberga blev det ilfart med ambulans till akuten.
Efter fyra timmars väntan och en röntgen fick vi åka hem och vänta på att myntet skulle komma ut "den naturliga vägen", hur naturligt det nu känns att skita ut ett betalningsmedel.

Ikväll dök den upp...den naturliga vägen...fast kronan var ärgat illgrön, Kungen gick inte alls att känna igen.

Tidigare idag tappade Elsa även en tand.

Först tanden, sedan enkronan. Idag verkar det visst som att allt lossnar på henne...