MAJBLOMMEÅNGEST

Man vet att det är för en god sak, man vet att det är en fin tradition vars behjärtansvärda resultat hjälper sjuka, gamla, nödställda och det dåliga samvetet till en bättre existens.

Ändå...det vilar en djup ångest över hela idén med majblommeförsäljning.

Det är tragiskt på så många plan.

Man känner djupt medlidande med de stackare som behöver pengarna från försäljningen allra mest.

På samma sätt känner man sympati med de stackars utschasade elvaåringarna som bokstavligt talat säljer sin själ och hela sin värdighet för en snabb fix i form av en skrynklig tjugolapp att peta ner i sin katastrofalt fula, limegröna försäljarväska som på samma gång signalerar ekonomiskt ansvar och rent larv.

De offrar sin stolthet på ett litet altare för möjligheten att överräcka ett kuvert med ett tresiffrigt belopp till arrangörerna när hela projektet är över. Det sägs ju att det här med entreprenörsskap och företagsamhet befästs redan i majblommeåldern. Jag vill inte ens tänka på hur jäkla många majblommor Ingvar Kamprad sålde 1937.

Man kan inte annat än att även känna ångest över de jäktade 40plussare som så gärna vill köpa majblommor eftersom deras barn ofta befinner sig i den kritiska åldern och förstår deras situation men som tvingas tacka nej och avböja eftersom dessa fula plastpartiklar redan införskaffats (oftast av grannens ungar eller barnens klasskamrater).

Den kritiska åldern för majblommeförsäljare är väl nånstans mellan tio och tolv. Det är ju så här års kids i dessa åldrar vaknar till liv och kommer upp ur sina hålor; dessa på samma gång osnutna och naiva som påstridiga och brådmogna majblommeförsäljare.

Det känns som att vi alla har varit där.

Stått där med ett oändligt antal majblommor (på min tid förekom ofta färgkombinationerna brun/orange och gul/grön), en väska som gapar tom av cash och en iskall nästipp; utsatt för alltför mycket aprilspringande mellan sorglustiga hyreshus i villfarelsen att man är delaktig i en samhällsinsats.

I mitt 80-talistiska ghettokvarter mitt i det skånska folkhemmet där hyresbarackerna var positionerade i en strikt kvadratisk formation, gällde det att springa hastigt upp och ner i trapphuset. Jag kan föreställa mig att inte mycket har förändrats på den punkten. En brunröd lägenhetsdörr, ett av köld darrande pekfinger som ringer på och en osäker och lite nervös väntan på vem som eventuellt kommer att öppna dörren.

Oftast ingen alls. Det här med titthål i lägenhetsdörrar fanns redan 1985.

Dock minns jag en gång, när vi (för vi gick alltid i grupp) var extra spända då vi närmade oss en viss dörr, tillhörande en miserabel kvinna som tillbringat sitt liv på livets bakgård.

Det vi visste om henne gick att sammanfatta på baksidan av en avriven biobiljett. Vi visste vad hon hette, att hon var två skitar hög och hade ben som såg ut att vara målgången för springande grisar då hon var extremt hjulbent; dessutom låghalt. Vidare kände vi till att hon i sin ungdom haft en kärlekshistoria med en busschaufför; något som slutade olyckligt och att hon hade en extremt raspig röst orsakad av ett långt niktotinberoende. Hon såg ut lite som trollmamman i Trolltyg i tomteskogen, hade exakt samma, spretiga frisyr och samma gula Blend-färgade tänder. Skrynklig hud. Plirande ögon.

Nu stod vi framför hennes dörr. Möjligen var hon i 60-årsåldern, för oss var hon dock närmare 90.

Hon öppnade efter fyra, oresonliga ringsignaler.

Dörren på glänt, inte mer än fem centimeter på sin höjd. Där inne: mörker och hela den skrynkliga Smoke Rings-kvinnan.

-Hej vill du köpa majblommor? (dessa destruktiva kodord)

-Ja ha edan söpt...(i ett väsande, lågt, knappt hörbart tonfall)

-Va? Vad sa du?

-Ja HA edan SÖÖPT!

Vi fattade verkligen inte vad hon klämde ur sig så vi upprepade med tydlig diktion (hur tydlig den nu kan bli på bonnig göingeskånska):

-Skall det kanske vara några några majblommor?

Varvid kvinnan närmast skrek:

-JA HA EDAN SÖÖÖÖÖÖÖPT!

Sedan stängdes lägenhetsdörren.

Utanför regnade det. Det var eftermiddag. Klockan var närmare tre.

Majblommorna förblev osålda.

Att sälja majblommor mitt i mörkaste Småland var inte heller nån lek, hehe. Det blev många mil på cykel.

Inte för att vara sån, men majblommmans pengar går bara till barn.

Oj, tänka sig att först cykla många mil för att sedan bli förnedrad utanför en dörr som kanske öppnades. Tack för upplysningen att det bara är kids som får ta del av pengarna. En solklar diskriminering. Jag är inte förvånad.

Underbar socialrealism med hög igenkänningsfaktor.

Mycket fint inlägg, roligt och lagom ångestframkallande.

Lysande och träffsäkert! Visst känner man igen sig, både i dina minnen från Majblommeförsäljare och hur man reagerar idag när 10åringar anfaller med vädjande om köp av plasbitar på nål så fort man närmar sig Nettos entré. I år använde jag inte klyschan "Jaa ha redan köpt", utan köpte en blomma. Men var hjälpte det när man tappat den och inte kan visa upp den som alibi när man går och handlar..

Tack för berömmet. Ja, det är ett av de inlägg jag själv är mest nöjd med, helt klart.