HALLÅ GOODBYE

Landet tog ännu ett litet steg bort från DDR-Sverige när det i veckan blev känt att SVT skrotar sina förnumstiga hallåor från rutan.
Hädanefter kommer de förbindligt lismande och klämkäcka programpresentatörerna att ersättas av en röst och en flashig grafik i skarvarna mellan de olika programmen. Detta sörjer en stor del av svenska folket som ju är vana vid kulturell sondmatning uppifrån överheten; de som vet vårt bästa, de som vägleder oss genom livet och tillvaron.
Tv-hallåorna i bild kändes helt naturliga när staten hade monopol på television och de hurtiga männen och kvinnorna fick agera själva sinnebilden av folkhemstryggheten. En varm famn att rusa rakt in i, fjärran omvärldens fruktansvärda kärnvapenkapprustning, kommersialism och kapitalism.
Människor som tittade förtroendeingivande på oss och berättade att vi inte fick missa den tjeckiska dockfilmen dagen därpå om vi bara hade kraft nog att överleva kvällens avsnitt av den amerikanska relationsdramaserien Dallas.
Systemet med hallåor i bild är faktiskt en nästan enbart nordisk företeelse. I dagens tv-värld är det ytterst få kanaler som har programpresentatörer som sitter uppklädda i slipovers framför en enfärgad vägg. En del länder har aldrig ens övervägt det. Hela idén känns väldigt svensk, trygg, mysig och småputtrig. Eventuellt också aningen förljugen.
Självklart kan en hallåa vara ett viktigt sällskap för många ensamma äldre. Det är i alla fall vad kritikerna mot att avskaffa dem nu hävdar. Det må vara hänt. Jag tror förvisso att en closeup på Teri Hatcher också kan fungera rätt bra som sällskap i soffan. Det hade i alla fall funkat alldeles utmärkt för mig.
Trots denna min aversion mot det von oben-perspektiv som hallåa-systemet inneburit, erkänner jag självklart dem som en habil yrkesgrupp just för själva jobbet; att på 25 sekunder levandegöra, informera och samtidigt underhålla publiken mellan två program är något av det allra svåraste man kan ge sig in på.
Kungen av hallåor är därför i mitt tycke, den här mannen:
Pekka Heino är fullständigt formidabel på hantverket programpresentation. Hans manus är en ren fröjd i sin finurlighet och förmåga att fläta samman två divergerande ämnen. Ofta med en liten ironisk knorr och alltid levererade med glimten i ögat.  Heino är nummer 1 på min lista. Tvåan är en riktigt klassiker. För visst minns du:
Hans Waldenström, denna gigant på området med sin behagliga röst och sitt trygga lugn. Här lyckas han också göra en sk P3-övergång då han drar paralleller mellan Björnes magasins lucköppning och kaffetanterna i Norrköping.
Den hallåa som jag rent nostalgiskt har allra starkast minnen från (självklart bortsett från Henrik S Järrel) är Amelie Appelin vars varma och lite aristokratiska röst alltid får mig att tänka på Utbildningsradions klassiska Zoom-program från tidigt 80-tal.

Kommentarer
Postat av: Jonas (SEX NOLL TVÅ)

Fint! Varför minns man S Järrel så mycket? Är det för att han har en look som påminner om hur tyskar såg ut för sisådär 70 år sedan?

2012-01-14 @ 19:32:03
URL: http://sexnolltva.blogg.se/
Postat av: Nonsensakuten

(Henrik S Järrel-röst): Njauu..ja troer framföerallt att det beroer på hans nasaala uttaaaal..

Han pratar ju nästan exakt som pappa Stig Järrel lät när han gjorde skämtgubben Fibban (eh..ja, jag är alltså fortfarande född 1974 och inte 1924)

2012-01-14 @ 20:06:42
URL: http://nonsensakuten.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0