Det var också med detta album som man fick sitt stora genombrott i världen, självklart mycket beroende på att singeln Dancing Queen toppat USA-listan och förebådat en försäljningsframgång åt fullängdaren.

Skivan är ABBAs fjärde studioalbum och man kan verkligen påstå att det var här som bandets sound etablerades; alla bitarna föll liksom på plats och den maffiga ljudbild som idag är så kännetecknande för deras musik, introducerades.

I princip alla låtar (utom möjligen en, denna återkommer jag till) är moderna klassiker.

Detta utspelade sig i en tid då ett musikalbum sågs som ett konstverk i sig, långt innan dagens singelhitbaserade musiklyssnande där den enskilda låten laddas ner eller konsumeras i realtid via någon streamingtjänst.

Hela konceptet med ett musikalbum är nämligen att samla ett antal låtar som alla är så pass bra att de var och en skulle kunna vara hitsinglar. För att sedan skapa ett helhetsintryck vid genomlyssnandet var det också viktigt hur låtarna portionerades ut.

På LP-skivans tid var det inte lika lätt att spontanlyssna på en speciell låt, då detta ledde till ett onödigt hattande med stiftet som i händerna på diverse drumlar kunde sluta med att vinylen förstördes. Därför var det många som satte på en skiva på grammofonen och sedan lät denna rulla på i bakgrunden. På detta sätt blir lyssnandet också helt annorlunda och enligt mig bättre; totalupplevelsen blir större och tålamodet prövas; framförallt när man tvingas genomlida en medioker låt i väntan på en bättre.

Turligt nog är det få dippar på Arrival. Åtminstone hela A-sidan (som det hette på denna hedenhöstid) går att avnjuta utan någon större risk för panikångest.

Plattan inleds med de lugnt svepande gitarrerna i introt till öppningsspåret When I Kissed The Teacher. En liten glad flickrumsbagatell som en bit in kompliceras och görs mäktigare. Texten går det självklart att ha synpunkter på men som den fladdriga poplåt det nu ändå rör sig om, känns den naiva texten passande.

Som andra låt kommer sedan den stora hiten Dancing Queen.  Här är det ett mer moget komponerande från Björn & Benny. Låten har aldrig varit min personliga favorit fast man måste ändå erkänna att det rör sig om ett extremt vackert låtbygge där Agnethas och Fridas röster kompletterar varandra fantastiskt. Att de sen ligger så högt att det är närmast omöjligt för gemene man att sjunga låten, förstärker bara intrycket av stor konst.

Som spår tre hittar vi en av plattans absoluta toppar, den vemodiga My Love, My Life sjungen av Agnetha.

Klart Jesus Christ Superstar-inspirerad och väldigt ömsint och bräcklig. Detta är också första låten på plattan där också texten känns mogen och relevant; Ulvaeus skulle återkomma med bra texter längre fram.

Dock eroderas mycket av den lyriska briljansen som byggts upp då skivans fjärde låt kommer.

Dum, dum, diddle är en medryckande folkpoppärla men rent textmässigt är den ganska pinsam då det handlar om en kvinna som är beredd att förnedra sig så till den milda grad att hon gärna hade förvandlat sig själv till en fiol enbart för att få sin älskades uppmärksamhet.

Plattans verkliga höjdpunkt får sedan avsluta A-sidan. Det handlar om en av bandets bästa låtar; Knowing Me, Knowing You. Det här är så otroligt före sin tid, både musikaliskt och textmässigt. Vet inte riktigt vad man skall skriva för att göra låten rättvisa men mycket av magin kommer sig nog av den utlämnande skilsmässotexten med sina krassa konstaterande; i kombination med den egentligen ganska dansbandsbanala melodin som i denna kontext skapar en känsla av vemod. Styrkan i låten är den brytning som härigenom uppstår.

B-sidan inleds med Money, Money, Money där ett raskt intro färgat av den klassiska kammarmusikens pianosound sätter nivån. I texten möter vi en kvinna besatt av lyx. Det känns världsvant och storslaget och den intensiva refrängen är medryckande, kompet andas disco och detta sound skulle komma att bli dominerande för ABBA de resterande fem åren av bandets karriär.

Plattans sjunde låt heter Thats Me och är en tillbakagång till det flickpoppiga och spralliga. En låt man blir glad av. Versen bygger upp något riktigt stort som får lite av ett antiklimax i refrängens kalla konstaterande: that's me.

Nu kommer dock skivans egentliga bottennapp. Why Did It Have To Be Me? komplett med Ingmar Nordströmsaxofoner. Sorgligt nog verkar Björn & Benny ha en förkärlek för breda dansbandshymner som tenderar att bli sliskiga eller enbart billiga. De singeldebuterade med lägereldsballaden Fernando. 1975 hade de redan gett oss sprutspyan I do, I do, I do, I do, I do och några år senare skulle dessa smöriga böjelser återkomma i stycken som Chiquitita och I Have A Dream.

Tiger heter plattans näst sista stycke. En låt som ofta fått ta emot en del skit för sin lite tramsiga text. Jag har dock alltid gillat den just för att den är så uppsluppen och underhållande. Det är lite samma stuk som i den senare singelhiten Summer Night City. Tilltalet är direkt och musiken är någon slags rockdisko.

Som sista spår har ABBA valt att lägga titellåten Arrival som är helt instrumental men mycket pampig och värdig i sammanhanget. Precis så skall en platta av dignitet avslutas, jämförelsen med Queens LP A Night At The Opera där God Save The Queen ligger som sista spår, ligger nära till hands.