ALLA DESSA BÅGAR 1988
I Nonsensakutens serie Alla dessa bågar - där partiledarnas glasögonmode 1979 och 1982 grundligt redovisats har vi nu kommit fram till den tredje och troligtvis sista delen.
Det handlar om slutdebatten inför riksdagsvalet 1988 som direktsändes i SVT den 16 september detta år.
Sedan vi lade de svenska partiordförandenas glasögonmode under lupp senast kan man säga att mycket har hänt.
Antingen besvärades svenska politiker en bit in på 80-talet inte av svagsynthet på samma sätt som tidigare, eller hade trenden med att istället för glasögon använda kontaktlinser slagit igenom på väldigt bred front för faktum är att endast fem av debattens åtta medverkande 1988 bar synhjälpmedel på näsan.
Då ska vi samtidigt beakta att två av dessa egentligen inte deltog i debatten per se (det rör sig om panelhönan Erik Åsbrink och en flintskallig man bakom Bildt) som hade som uppgift att langa fram papper till sina respektive partiledare. Om sanningen ska fram satt det också en glasögonorm till kvinna i röda kläder bakom den brillbefriade tidräknaren Maud Zachrisson men hon syns för lite i bild för att kunna bedömas i denna genomgång.
Åsbrinks bågar är inte mycket att orda om, det rör sig om relativt sofistikerade byråkratglasögon som lånat både färg och form från den östtyska partikongressen i Leipzig 1973. Det var ju då dessa sparsmakat krispiga glasögon fick sitt verkliga genombrott.
Programledaren Spjuths stålbågar andas mer nordisk touch, Iskyla, ordning och relativt lite dekadens, även om den glittriga effekt som uppstår då bågarna belyses av starka studiolampor lockar fram små porlande toner av disco i bakgrunden. Detta är glasögon för den våghalsige elevrådsordföranden. De ger en bild av lika delar nykter organisation som total karatefylla. Finns även i en tonad variant känd som Pimp-goggles.
Av partiledarna är det två partier som 1988 anammade bruket att bära glasögon. Socialdemokraterna och Moderaterna. Mest sossarna, om vi ska vara ärliga. Detta eftersom tre av deras representanter (dvs samtliga utom en) har på sig brillor.
Vi kan inleda med statsministern Ingvar Carlsson. Kanske en av landets mest kända glasögonbärare.
Redan 1979 slog Tage Danielsson i revyn Under Dubbelgöken fast att han såg ut som en fot i ansiktet. En gimmick som S själva tog vara på under sent 80-tal då de som kampanjmaterial bl.a hade små pins föreställande en skosula med glasögon, dvs partiledaren Carlsson.
Redan 1979 slog Tage Danielsson i revyn Under Dubbelgöken fast att han såg ut som en fot i ansiktet. En gimmick som S själva tog vara på under sent 80-tal då de som kampanjmaterial bl.a hade små pins föreställande en skosula med glasögon, dvs partiledaren Carlsson.
Ingvars bågar är mest av allt utskjutande, utan att vara vräkiga. De är rejält tilltagna i tjocklek och framstår därför som gedigna och mäktiga. På samma gång är de närmast osynliga eftersom den försiktigt beigegråa färgen så väl samspelar med hans ansiktsfärg. I vissa vinklar får man leta rejält innan man ser dem. Detta fenomen uppstår främst när man betraktar honom framifrån. Ovanför näsroten är de upphängda i en konstruktion som skulle kunna vara lånad från en tysk bilfirma. Det ser både stadigt, lyxigt och propert ut. Sammanbindningen av glasen innehåller också ett förnämligt lufthål så att svetten som ofta bubblar upp när debatten går het, lätt kan avdunsta.
Carlssons främste antagonist; oppositionsledaren Carl Bildt såg 1988 ut så här:
Detta är de klassiska moderatglasögonen från det sena 80-talet. Som synes bär bågarna tydliga spår av de moraliskt fulländade M-glasögon som Ulf Adelsohn sportade 1982, den berömda tandläkarlooken från München. Bildts bågar har dock en mera kvadratisk form och sitter bättre på näsan eftersom tyngden förmodligen inte är densamma. Som en konservativ rest av Bohmans 1976-båge har han ändå valt att behålla färgen brun och orsaken därtill kan man endast spekulera kring.
Nyansen är dock mer åt Ullstens toffékola-håll än Bohmans klassiska nöttryffel.
Dock förstärker de stora glasen Bildts redan från början ganska avlånga ansikte.
Vid Carlssons sida satt 1988 finansminister Kjell-Olof Feldt. Under denna tid hade SVT fortfarande tågordningen att det största partiet borde ha två representanter i varje slutdebatt. Ett beslut som nog ingen (mer än kanske S) skulle acceptera idag.
Feldts glasögon är lite mer feminina än Carlssons och Åsbrinks. De rundar av väldigt fint nertill och har en gråsvart nyans som påminner om när man tog tuggummit Shake! mellan tänderna och sakta drog i det.
Möjligen gav de redan 1988 ett daterat intryck då de lånat både tjocklek och form från de brillor som dominerade modet under det tidiga 80-talet. Trots tjockleken är de behagfullt smala utmed sidan av glaset vilket känns både fräscht och välkommet. Dock minus för den bastanta konstruktionen just ovanför näsan.
Och där slutar genomgången eftersom resterande partiledare 1988 helt saknade glajjor.
Bengt Westerberg (FP) - glasögonlös
Lars Werner (VPK) - helt utan brillor
Olof Johansson (C) hade inte en tanke på glasögon 1988.
Kommentarer
Trackback
