"Gabis mamma och pappa har fått det mycket bättre under de 15 år de varit gifta. De har nästan allt man kan önska sig. Ett trevligt hem, tv, radio och bandspelare". 

Eller pådyvlat hade kanske varit ett bättre ord för ljudbandet med tillhörande diabilder är verkligen en ovanifrån pådyvlad indoktrinering.

Det är en skam att svenska staten för mindre än 40 år sedan lät landets elever i utbildningssyfte få den här berättelsen om DDR presenterad som en slags sanning.

Efter tolv minuter med Pogo pedagog framstår DDR som paradiset på jorden. Lätt att få jobb, lätt att få barnomsorg och gratis sjukvård för alla.

 

 

Inte med ett ord nämns den lilla kamratklubben Stasi eller det faktum att grannlandet Västtyskland (som inte ens får vara med på kartan) har flerpartisystem, religionsfrihet, yttrandefrihet och marknadsekonomi.  

Tvärtom kallas DDR för "ett rikt land, rikast i Östeuropa". 

Trots allt en merit. Lite som att vara blötast i en torktumlare. 

 

I början av filmen berättas det om Berlin.

Utan att nämna orsakerna (och den där tråkiga muren som kompisarna i Sovjet satt upp) får vi veta att "den som bor i öst inte får resa till väst".

 

Överlag nämns Sovjet i positiva termer. 

"Peter lär sig inte engelska i skolan som du får göra. I stället läser han ryska. Östtyskland är nära förenat med Sovjetunionen och då är det bra att kunna ryska". 

Exempelvis om man ska beställa in kokt potatis på restaurang...

 

 

Gabi är sex år gammal, bor tillsammans med sin tolvårige bror Peter, mamma Erika och pappa Manfred i "den rika delen av staden". 

Hmmm...hur var det nu med kommunismens förmåga att utjämna klassklyftorna? 

Det är en lycklig och välartad familj, får vi lära oss.

Gabi leker med dockor, Peter är femma i Östtysklands juniormästerskap i höjdhopp och pappa Manfred jobbar med att svarva leksaker i den statligt ägda fabriken. 

"Det är det östtyska kommunistpartiet som bestämmer vad och hur mycket som ska tillverkas på fabriken". 

 

Mamma Erika, då? Är hon hemma och sorterar gårdagskvällens uppdruckna ölflaskor? Nej, inte. Hon förvärvsarbetar som kontorist (i samma statligt ägda fabrik). 

Det är vanligt att kvinnorna arbetar i DDR, får vi lära oss. Däremot är det inte lika vanligt att gå i kyrkan. 

"I landet är det ovanligt att tro på Gud". 

Undrar varför. 

 

Filmen avrundas med en familjemiddag ("här skalar pappa Manfred ägg som han sen delar i halvor").

Mitt i den sorgfria idyllen finns det något som gnager.

För trots att Manfred, Erika, Gabi och Peter har nästan allt, saknar de en bil och bilar är dyra i DDR. 

Efterfrågan är enorm. 

Man får vänta i femton år på en Trabant och trots att man har pengar får man stå länge i kö, berättas det. 

Ingen pardon, lika för alla. Lång kö, samma bil (byggd i plast). 

Att kalla den här sista passagen för samhällskritik i en film som för övrigt skönmålar en av Europas värsta diktaturer, känns lika torftigt som att på krogen beställa en iskall Coca-Cola och efter 20 minuter få in en pissljummen Cuba-Cola.